Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

70
Hennes ansikte glödde av upphetsning när hon talade, hennes stora svarta ögon blev fuktiga
då hon berättade hur hennes fyra vänner dödats och om fiskarkvinnans hjältemod, hennes röst
darrade av stolthet då hon berättade om sina kamraters djärva bedrifter och hela hennes
varelse strålade av lycka när hon talade om sitt nya liv. Ur västerländsk synpunkt är Wu
Chang-ying en exceptionell kvinna, men det finns miljoner av hennes sort i Kina, miljoner
exceptionella kvinnor.
Revolutionens veteraner tröttnar aldrig på att berätta otroliga händelser för att illustrera bykvinnornas
mod, uthållighet och uppfinningsrikedom. Under näsan på japaner och Kuomintang
spann de och vävde och gjorde uniformer och skor till gerillastyrkorna. De rodde båtar
som färjade trupper över floderna, ofta under fiendens eld. Vid ett tillfälle arbetade ett förband
ur den kvinnliga milisen i Wulungflodens iskalla vatten en hel natt och slog en bro så att trupperna
kunde gå över floden då de kom i gryningen nästa dag.
Bondkvinnor arbetade med sina män som bårbärare och underhållstrupper. När gendarmerna
kom till byarna gömde de funktionärerna och låtsade att de var makar eller söner. Många
avrättades hellre än att ge en enda upplysning. Japanerna hade en speciell metod när de svepte
in i byarna på jakt efter gerillasoldater och funktionärer. De sammankallade alla byborna.
Kvinnorna fick sätta sig på en sida och männen på den andra. Alltefter som männen ställde
upp sig måste kvinnorna tala om att det var deras: man, far eller bror. Alla män som blev över
avrättades som misstänkta. Allt emellanåt hände det att kvinnorna riskerade sina liv –om
japanerna upptäckte deras bedrägeri avrättades de genast – då de förklarade att någon
funktionär eller gerillasoldat var deras man, far eller bror och lät dem bo hemma hos sig så
länge japanerna stannade kvar.
Li Hsing-ke kommer från en by nära Peking. Hon är rynkig och gammal för sina fyrtionio år.
När hon var arton år såldes hon för tjugo silverdollar till en man som var trettio år äldre än
hon. De fick tre barn och ett dåligt år, då det var mycket ont om mat, blev mannen sjuk. De
diskuterade om de skulle sälja sin tretton år gamla dotter men efter flera dagars diskussion
sade den gamle mannen (han var sjuttiotre år då) att han hellre ville dö, vilket han också
gjorde. De bägge sönerna gick in i gerillastyrkorna och Li Hsing-ke blev ensam med flickan.
Tre månader efter mannens död dök en av sönerna upp tillsammans med en gerillafunktionär
som sade till modern:
– Er son säger att ni är tapper och god. Vi har hittat en av våra gerillasoldater som torterats
och begravts levande av de japanska djävlarna men han är inte död än. Kan vi föra honom till
er? Hon gick med på det och det gjordes upp att den sårade skulle föras dit samma natt.
Den kvällen satt Li Hsing-ke uppe och spann till sent och vid midnatt bar några gerillasoldater
in en medvetslös blödande pojke. De lade honom på ”kangen” och gav sig genast iväg ty
japanska trupper hade börjat genomsöka byn. Han hade fått ett gapande sår i huvudet av ett
svärdshugg, ena sätet var nästan borta och vrister och ben var alldeles uppslitna av djupa sår,
– Han hade fem stora och tio små sår alldeles fulla av jord, sade Li Hsing-ke. Hans liv hängde
på en skör tråd. Hon tvättade honom med den steriliserade bomull som funktionären hade
lämnat, täckte över honom med ett svart kläde och tog själv på sorgkläder. På morgonen kam
japanerna och hennes dotter skakade bokstavligt talat av skräck. Modern drog av det svarta
klädet så att patientens vaxgula ansikte syntes, pekade på flickan och sade:
– Hon har också feber. Det måste vara tyfus. Jag ska laga te till er. Japanerna gav sig
skyndsamt iväg. Strax efteråt inträffade ett mirakel. Jordgolvet rörde sig, brast sönder och
öppnade sig. Fyra sjukvårdare hade grävt en tunnel från ett underjordiskt gömställe till huset