Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

69
Jag bad henne beskriva några av arbetarnas bedrifter som rörde henne så mycket och kom
henne att börja sin litterära karriär.
– Varje dag svävade vi i fara, sade hon. Japanerna var runtomkring oss. Våra manliga arbetare
var beväpnade med gevär, de kvinnliga med handgranater. Bönderna brukade varna oss när
japsen var i faggorna. Om det bara var en liten styrka brukade vi gömma våra maskiner i
jorden och sen gå ut och lägga oss i bakhåll för dem och döda dem. Om det var fråga om en
större avdelning brukade vi packa allt på våra mulor och ryggar och ge oss iväg. Så ofta vi
hade tillfälle, även om det bara var för en dag, packade vi upp och började arbeta för att
kanske redan samma kväll ge oss iväg igen. Vi förflyttade oss runt, runt i samma trakter,
gömde oss, slogs, marscherade och arbetade. Jag hade aldrig drömt om att det fanns sådana
människor, deras mod och vänlighet rörde mig mycket djupt. Jag brukade gråta om nätterna
bara jag tänkte på dem. Jag såg våra bönder i ett annat ljus också. De varnade oss för
japanerna, riskerade sina liv genom att låta oss använda deras hyddor och lador som verkstäder.
De gömde kamrater som var sårade eller sjuka.
– När japanerna kapitulerade 1945 trodde vi att våra bekymmer var slut. Men när ordförande
Mao var i Chungking och underhandlade om fred med Chiang Kai-shek sände Kuomintang en
stor styrka som skulle förinta oss. Vi marscherade och kämpade och arbetade igen men
slutligen blev vi omringade och måste bryta upp och fly så gott vi kunde. Fem av oss kvinnor
kom tillsammans fram till Yangtsefloden. Fyra av dem kom i en båt och jag i en annan liten
roddbåt. Just som vi stött ut från stranden började Kuomintangsoldaterna skjuta. Jag såg mina
fyra goda vänner dödas den ena efter den andra. Den fiskarkvinna som rodde min båt sårades i
armen. Vi kröp ihop på botten på båten och den drev utom skotthåll med strömmen.
– I sju dar drev vi nerför Yangtse och hade bara litet ris och fiskagn att äta. Vi var rädda att
visa oss, för Kuomintangmotorbåtar avpatrullerade floden och de hade trupper på båda
stränderna.
Slutligen tvingade hungern dem i land i Wuhu, ungefär sextio miles från Nanking. Bönderna
tog hand om dem och förde Wu Chang-ying till Nya fjärde arméns 2:a divisions högkvarter i
Pukow. Fram till den slutliga segern över Kuomintangarméerna levde hon sedan en revolutionär
arbetares vanliga hårda liv. Hon förflyttades till Shantung i norr och arbetade åter på en
militär verkstad.
– Vintern 1947 var värre än något vi hade upplevt under japanerna, sade hon. Vi var fullständigt
blockerade. Efter arbetstiden brukade vi gå ut och leta efter bränsle och samla rötter
och frön av vilda växter som vi åt. Många av våra kamrater blev sjuka av svält och dålig föda.
Men de övriga arbetade som hjältar och klagade aldrig. Jag studerade hårdare och hårdare
därför att jag ville skriva ner vad värt folk gjorde. Jag ville att hela Kina och hela världen
skulle få veta det.
Resten av historien har jag redan berättat. I dag håller den livskraftiga, vackra Wu Chang-ying
på att utbilda sig till författare under ledning av Kinas bästa författare. I morgon kommer hon
att skriva om händelser ur den kinesiska revolutionen. Det finns inga tvivel om att hennes
verk kommer att nå fram till Kinas folk. Världens folk börjar också få höra talas om hjältemodet
hos Wu Chang-yings kamrater, det enkla folket, bönderna, arbetarna, soldaterna – och
framför allt om de kinesiska kvinnornas heroism. Då jag talade med henne på Institutet var det
svårt att fatta allt som denna flicka liksom så många andra kinesiska flickor i hennes ålder har
gått igenom. Hon såg ut som en vanlig universitetsstudent, hennes kortklippta svarta hår stack
fram under en blå toppluva och hon var klädd i blå dongeribyxor och en kortärmad jacka.