Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

68
att fly sin väg än att stå ut med en sådan lott. Jag förstod den inte alls när hon sjöng den men
nu förstod jag den. Jag föreslog min väninna att vi skulle fly. Jag sa att vi kunde leva som
tiggare och att det skulle bli bättre än vårt fasansfulla liv. Men hon var rädd. En dag ledde jag
ut korna på morgonen, men tog inte hem dem på kvällen. Jag flydde och började tigga igen.
Hon var elva år då och under två år framåt levde hon på att tigga. Ibland vallade hon kor. Då
hon var tretton år hade hon kommit till en stad nära Nanking, och då hon befann sig på
svältgränsen tog hon arbete som serveringsflicka hos en rik köpman. Alla i huset behandlade
henne som en slav. Hon släpade åter från morgon till kväll varje dag i veckan för de smulor
och rester som blev över från köpmannens bord. Då hon blev äldre och attraktiv måste hon
försvara sig mot köpmannens försök att förföra henne. Varje gång frun i huset åkte och
besökte sina släktingar försökte köpmannen med sina närmanden och hon blev brutalt piskad
då hon gjorde motstånd.
När Wu Chang-ying var arton år gammal skrubbade hon en dag tvätt i en damm där traktens
fattiga kvinnor brukade tvätta. Hon hörde hur de talade om att gerillastyrkor opererade i och
runt om hennes hemby. Hon frågade vad gerillan var och vad de gjorde.
– De slåss mot japanerna och skyddar de fattiga, sade en av tvätterskorna. Wu Chang-ying
beslöt genast att ansluta sig till dem. Hon begav sig tillbaka i riktning mot sin hemby. På
vägen hade hon oturen att bli igenkänd av släktingar till den rike bonde hon hade blivit såld
till. Hon blev fasttagen och överlämnad till honom. Då var hon den vackra flicka hon är i dag
med stora kolsvarta ögon, en känslig, rörlig mun och hy som finaste siden. Bonden beslöt
genast gifta sig med henne. I fyra dagar var hon inlåst i ett rum medan bröllopet förbereddes.
Omfattande förberedelser vidtogs och femte dagen kläddes den olyckliga flickan i sidenkläder
och en fantastisk huvudklädnad och leddes ut för att offras. Bröllopet hölls i bondens hem ty
gerillasoldater och funktionärer var redan i byn och sådana tvångsäktenskap var förbjudna.
– När jag leddes ut ur rummet, sade hon, var luften full av dånande gonggonger och skrikande
fioler och tung av rökelse. Borden var belamrade med gåvor och rummet fullt av hatfullt
grinande gäster. Man sa till mig att jag skulle knäböja framför förfädernas altare. Jag ville inte
böja mig och släktingarna började tvinga mig ner på knä. Mitt huvud var fullt av bittra tankar.
Hade jag gått igenom allt fram till detta ögonblick för att börja om från början igen? När de
lade hand på mig knäppte något till inne i mitt huvud. Jag kämpade emot, slog ner ljusen och
rökelsekaret, slet av huvudklädnaden och började skrika gällt. Allting blev en enda röra.
Gästerna var alldeles förfärade och bonden ursinnig.
Alla försökte tysta ner mig men jag skrek bara ännu gällare, högre än alla de andra, för jag
hörde någon som knackade på porten till gatan. Bonden började dra mig tillbaka in i det rum
där jag varit inlåst men plötsligt slogs porten upp och en skara bönder tumlade in med en
uniformsklädd funktionär i spetsen. De trodde att någon höll på att mördas. Det var den
lyckligaste dagen i mitt liv. Samma dag anslöt jag mig till revolutionen.
Funktionären förklarade kommunisternas politik för den upphetsade rike bonden och sade
honom att i de befriade områdena var barntrolovning och köpta brudar olagliga och att inget
giftermål kunde komma till stånd om inte både mannen och kvinnan ville det. Wu Chang-ying
lämnade huset med funktionären och anslöt sig genast till gerillastyrkorna som arbeterska i
Nya fjärde linjearméns verkstäder. Hon arbetade först i en liten verkstad som sydde uniformer
i en by i närheten där många andra kvinnor var sysselsatta.
– Och det var där jag började närma mig litteraturen, förklarade hon.