Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

67
de olika demonstrationerna fulla av affischer och plakat som angrep amerikansk och japansk
militarism, men dessa angrepp balanserades varje dag i tidningarna och radion av reportage
om den kamp som de amerikanska och japanska folken själva förde mot sina militarister. En
demonstration till Washington, ett fredsmöte i Madison Square Garden, insamlingar av
namnlistor för freden, strejker av japanska studenter och arbetare, över huvud taget all verksamhet
för fred och internationalism fick största publicitet. Pressen gjorde sig möda att
förklara att japanska arbetare och bönder är precis som kinesiska arbetare och bönder och att
de utsuges på samma sätt som kineserna utsögs under japanerna och Kuomintang. Det
kinesiska folket får lära sig att majoriteten av de amerikanska och japanska folken är deras
vänner. Inte en skymt av nationalism eller chauvinism tilläts smyga sig in i propagandan som
var riktad enbart mot imperialism och aggression.
Om det skulle bli nödvändigt med en totalansträngning för att hejda aggressionens anlopp
skulle Mao Tse-tung få tiotals miljoner frivilliga i morgon dag. Det är ingen överdrift. Om
inte Västerlandet inser att Kina för första gången i sin historia är en högt politiskt medveten,
starkt förenad nation, besluten att till sista man och kvinna försvara sin nyvunna lycka, kan de
västerländska nationerna bli invecklade i tragiska misstag från vars konsekvenser alla
atombomber och ”Ishii”-bomber inte kommer att rädda dem.
9. De kinesiska kvinnornas dubbla seger
I ett tidigare kapitel nämnde jag Wu Chang-ying, flickan som studerade vid Centrala litterära
institutet. Historien om hennes tidigare liv är en god utgångspunkt för att illustrera ruttenheten
i det kinesiska feodalsamhället före befrielsen, kvinnornas slavställning och deras hjältemodiga
kamp för ett människovärdigt liv. Wu Chang-ying har bara ett dunkelt minne av sin
far, men hon vet att han var en bonde som slet för att göra sig fri från sina skulder till traktens
godsägare. Då hans ställning blev hopplösare började han spela och dricka. När han blev full
slog han sin hustru. Slutligen tog godsägaren gården och fadern gav utlopp åt sitt raseri genom
att slå sin hustru så obarmhärtigt att hon tog den lilla Wu Chang-ying med sig och flydde.
Under ett år vandrade de från by till by och ibland till städerna och levde på att tigga. Det
hände att de inte hade något att äta flera dagar i sträck. Bägge gick barfota på sommaren och
virade halm och trasor om fötterna på vintern. Vanligtvis sov de under bar himmel, hopkrupna
tillsammans i höstackar, ibland invid godsägarnas husväggar. Men de föredrog till och med
denna slags frihet framför eländet och tyranniet hemma.
En dag blev modern sjuk och lade sig ner och vilade på en hög torkad vass på en godsägares
ägor. Godsägaren fann henne och sparkade bokstavligt talat ihjäl henne, medan Wu Changying
skrek och sparkade och bet honom. Hon var nio år då hennes mor dog och ensam i
världen. Sedan hade hon sålts till en rik bonde som barnbrud. Hon är fortfarande inte säker på
vem som sålde henne, men antar att det var godsägaren som dödade hennes mor.
– Mitt liv var fruktansvärt, sade hon. Alla slog mig. Jag arbetade från före gryningen till långt
efter mörkrets inbrott. Jag gjorde alla hushållssysslor och spann och vävde dessutom. Jag fick
vad som blev över när de andra ätit. Jag gick alltid hungrig till sängs och min kropp var alltid
öm efter alla slag. Mina enda lyckliga stunder var när jag fick vakta korna i bergen eller när
jag samlade ved i skogen på vintern. I början var jag rädd. Jag hade aldrig sett kaniner förut
och jag trodde det var vargar. Men sen mötte jag en annan flicka som vallade kor, hon var
barnbrud som jag själv men litet äldre. Vi anförtrodde varandra våra bittra erfarenheter och
ibland grät vi tillsammans. Det var den enda tröst jag hade på den tiden. Jag kom ihåg en sång
som min mor brukade sjunga om hur fruktansvärt det var att bli barnbrud och att det var bättre