Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

63
två barn. Då detta skrives är han någonstans på ett frontsjukhus i Korea. Varför gav han sig
iväg? Han var alldeles klar över den saken:
– Tsingtao (Shantungs huvudhamn och säte för universitetet) har ockuperats av tyskar,
japaner och amerikaner, sade han. På många sätt var amerikanerna värst. I vårt universitetssjukhus
opererade vi konstant flickor som hade våldtagits och barn och gamla som hade
påkörts av amerikanska jeepar och lastbilar. När de dödade människor tyckte de att de var
generösa när de betalade för människoliven, två hundra dollar per styck. Även de pengarna
gick till Kuomintangtjänstemännen. Om amerikanerna uppförde sig på det sättet när de kom
som vänner, hur skall de då bete sig när de nu kommer som fiender? Det är klart att de vill
behärska Kina och sedan Asien och hela världen. Jag hade gett upp hoppet om mänskligheten
under den japanska ockupationen och åren av Kuomintangkorruption som följde. Jag vill bara
arbeta och förtjäna så mycket att jag kunde försörja min familj. Men vi har haft två år av ett
nytt liv, fyllda av hopp för oss alla. Kan man stå likgiltig och se det förstöras? Nej! Förr stod
vi intellektuella vid sidan av livet. Vi lät andra slåss för oss och även tänka för oss. Det är slut
för alltid. Jag anmälde mig som frivillig tre gånger till Korea innan jag fick ge mig iväg. Kina
behöver kirurger och professorer också, men jag kände att för varje koreansk soldat eller
kinesisk frivillig som jag räddar vid fronten, räddar jag kanske tjugo eller trettio kinesiska
civila i våra egna städer och byar. Kanske räddar jag också livet på min egen familj om jag
kan hjälpa till att hindra angriparna från att gå över gränsen.
Professor Feng Yeng-chi'en talade mycket allvarligt. Hans ögon fylldes med tårar bakom de
tjocka glasögonen då han beskrev hur hans maka understödde hans beslut att resa till Korea.
Hon hade tagit med barnen ner till stationen för att säga adjö och lovade att ta väl vara på
familjen och arbeta hårt för de frivilliga bakom fronten. Han valdes till chef för en avdelning
på flera hundra sjukvårdare och sjuksköterskor och var djupt medveten om sitt ansvar. Det var
inget lätt steg för en 45-årig kinesisk intellektuell att lämna familj och universitet som hade
varit hans hem och arbetsplats under femton år och ge sig ut i blodet, leran och snön
någonstans i de koreanska bergen.
Jag var med vid avskedsceremonin för hans förband då ordföranden i Kinas Röda kors,
Madame Li Teh-chuan (änka efter den bortgångne ”kristne generalen” och äldre statsmannen,
marskalk Feng Yu-hsiang) berättade för de frivilliga vad som väntade dem i Korea. ”Ni
kommer att finna”, varnade hon dem, ”att amerikanerna inte har lämnat några tak att sova
under och få byggnader att arbeta i. Det kommer att bli ont om maten, stora besvärligheter och
ständig fara. Men det finns ingen ädlare uppgift än den till vilken ni har anmält er som frivilliga:
att hjälpa våra bröder att skydda våra fronter och rädda världsfreden.”
Avdelningen började spontant sjunga den berömda partisansången ”Vi skall bege oss dit där
vi behövs”, en sång som gav uttryck åt känslorna hos tiotals miljoner kinesiska frivilliga och
blivande frivilliga.
Jag fann att nästan alla mina vänner från tidigare besök i Kina hade anmält sig som frivilliga
till Korea, däribland en kvinna som länge haft kinesiskt medborgarskap men som inte blev
uttagen på grund av sitt blonda hår. ”De sa att det skulle ge upphov till rykten om att det fanns
ryssar vid fronten, så jag erbjöd mig att klippa håret och färga det svart”, sade hon. ”Men det
hjälpte inte. De sa att min stora näsa var i vägen och att de inte ville ge upphov till några
historier om att sovjettrupper användes eller att en internationell brigad hade bildats.”
Många som avvisades på en plats anmälde sig en gång till på en annan rekryteringsbyrå. Om
de inte blev uttagna på sin arbetsplats registrerade de sig genom den politiska eller sociala