Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

62
aldrig tidigare retats upp. När Truman öppet började stödja Japans återupprustning förlorade
Amerika de sista sympatierna även hos dem som tidigare hade stött Amerika.
Det hölls spontana protestmöten över hela landet, folk begärde att få lov att hjälpa Korea,
liksom koreanerna i tusental hade hjälpt Kina under kriget mot japanerna. När en deklaration
om stöd åt frivilliga till Korea kungjordes av de elva partier som bildar Kinas koalitionsregering,
öppnade den dammluckorna för en väldig ström av ivriga rekryter. Det finns
ingenting i Kinas historia som kan jämföras med den stora frivilligrörelse som sprang fram. I
hela landet begärde män och kvinnor i alla befolkningslager att få resa till Korea och hålla
angriparen borta från Kinas tröskel. Inte ens under de bästa dagarna av enhetsfronten 1937
hände det att intellektuella anmälde sig som frivilliga i tiotusental. Enligt de beräkningar jag
gjorde vid den tiden ville bokstavligt talat miljoner människor resa till Korea. Myndigheternas
enda svårighet var att förklara för dem varför majoriteten inte kunde antas utan måste stanna
på sina poster på hemmafronten.
I fabriker, gruvor och byar som jag besökte ville en mycket stor procent av de vapenföra
männen och kvinnorna ge sig iväg. Sjuttiotvå lokomotivförare behövdes och tusen anmälde
sig inom ett par timmar. I ett distrikt ville böndernas organisation ha två hundra frivilliga. Tio
tusen anmälde sig på tolv timmar och blev inte nöjda förrän man lovade dem att deras namn
skulle behållas och att de skulle underrättas om mer än två hundra behövdes. Av den
kvinnliga tågpersonalen på Pekings station anmälde sig femton av sexton som frivilliga första
dagen, den sextonde var sjuk men erbjöd sig att underhålla den först antagna flickans familj. I
en traktorskötarkurs för flickor bad mer än hälften att få gå ut som tankförare. När man
påpekade för dem att de inte ens bemästrade traktorkörning bad de att få gå ut som sjuksköterskor.
Bara en obetydlig del av alla dem som anmälde sig kunde tas ut. Först och främst
måste ledningen i de företag där de arbetade och rektorer i de skolor där de studerade ge sitt
medgivande och det gavs inte om det betydde avbräck i produktionen. Vidare måste rigorösa
läkarundersökningar genomgås. De som togs ut fick inte bara komplett militär utbildning utan
skolades också politiskt, en skolning som byggde på arméns uppförandekodex och en kurs i
internationalism för att motverka det mycket hälsosamma hat som byggts upp mot
imperialism av amerikanskt, japanskt eller annat märke. De kinesiska frivilliga som gick ut i
striderna visste exakt varför och för vad de kämpade. Koreanerna accepterade dem som
bröder och systrar som kommit för att dela svårigheterna och brutaliteterna under de
amerikanska imperialisternas aggression.
Många gånger frågade jag vanliga bybor varför de hade anmält sig som frivilliga till Korea.
De gav nästan identiska svar.
– För första gången i våra liv har vi haft ett par lyckliga år. Vi har fått jord, vi äter tillräckligt,
våra barn går i skola. Vi har lidit under krigsherrar, under japanerna och under Kuomintang.
Vi skulle få lida ännu mera under amerikanerna. De vill till och med ta tillbaka japanerna. De
måste stoppas innan de har gått över våra gränser. Allt vi ha, har vi Kommunistiska partiet
och ordförande Mao att tacka för. Nu ska vi hjälpa dem och hjälpa oss själva samtidigt.
En typisk intellektuell som jag talade med samma dag han avrest till fronten var professor
Feng Yeng-ch'ien, en av Kinas skickligaste kirurger och rektor vid medicinska fakulteten vid
Shantunguniversitetet. Han är en mager man med ett rätt asketiskt utseende, ett känsligt
ansikte och smala kirurghänder. Fram till befrielsen var han en intellektuell, en medicine
professor vid Shantunguniversitetet utan några politiska idéer. Han hade inte sett något av
kriget utom en gång när han oavsiktligt kom mitt upp i bombning och gatustrider i Shanghai.
Han var fyrtiofem år och hans hustru var professor i pediatrik vid samma universitet. De har