Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

61
relativt bildad man efter några år, han kunde läsa och skriva, var bevandrad i sin armés och
sitt lands historia, kunde litet matematik och ett yrke eller två på köpet. Befrielsearmén
brukade själv, där det var möjligt, odla jord som legat i träda, spann bomull som den odlat på
egna fält, vävde den på egna vävstolar och sydde uniformer i egna skrädderiverkstäder, slogs
med handgranater och minor från egna ammunitionsfabriker som byggts av arméns tekniker.
Det blev en hederssak bland trupperna och är det fortfarande att inte ta emot de gåvor som
bönderna försökte truga på dem. I stället hjälpte de bönderna. De lät sina rid- och draghästar
hjälpa till att plöja upp risfälten och ställde arbetskraft till förfogande vid skörden.
När de lämnade en trakt kunde de ofta överlämna hundratals acres uppodlad jord att fördela
bland de fattiga bönderna.
Detta var en ny armé. En folkarmé som inte kunde existera utan folkets helhjärtade stöd.
Bönderna sände villigt sina söner att tjänstgöra och uppfostras i denna armé, hjälpte villigt till
att bygga befästningar och hjälpte under striderna ivrigt till att transportera förråd och bära
bårar.( Det var inte bara en armé som behandlade folk som vänner och jämlikar, det var en
armé som verkligen slogs mot japanerna och skyddade folket. När Befrielsearmén kom till ett
distrikt visste bönderna också att arrenden och skatter skulle sänkas och att det skulle bli slut
på godsägarens utsugning. Och efter befrielsen insåg naturligtvis bönderna och hela befolkningen
vad de röda fanorna och de dansande ”yang ko-trupperna” i Befrielsearmén symboliserade
för Kina.
Kina har en armé på ungefär fem miljoner man, läs- och skrivkunniga, politiskt medvetna och
relativt bildade. Det var regeringens, soldaternas och folkets förhoppning att denna armé
sedan den sopat bort resterna av Kuomintang från fastlandet och Hainan skulle göra upp sluträkningen
med Chiang Kai-shek på hans sista utpost på ön Taiwan (Formosa) och att soldaterna
sedan skulle få. återvända till industrin och jordbruket. Kina behöver dessa män och
Kina behöver fred.
När Koreakriget började och Amerika kastade in sina trupper var det inte en kines på hundra
som inte trodde att den amerikanska imperialismen var på marsch längs samma invasionsväg
som den japanska imperialismen hade använt 1931 då den invaderade Manchuriet från Korea.
Förenta staterna med sin välorganiserade majoritet i Förenta nationerna har kanske kunnat
övertyga folk i många länder om motsatsen, men det kinesiska folket med sin bittra erfarenhet
av över ett århundrades främmande invasioner var alldeles klart över vad som stod på spel.
Förevändningarna har växlat i det förflutna men verkningarna av invasionerna har varit desamma,
enda skillnaden har bestått i de imperialistiska inkräktarnas nationalitet. I kinesernas
ögon försökte Förenta staterna med vapenmakt återvinna vad de förlorat när marionetten
Chiang Kai-shek kastades i havet och amerikanerna var till och med redo att använda
japanska trupper för att uppnå sitt mål. Förhoppningarna att de fem miljonerna män skulle
kunna återvända till de stora fredliga återuppbyggnadsuppgifterna som väntade dem förbleknade.
En amerikansk flotta befann sig mellan dem och Taiwans befrielse. Amerikanska
tanks rullade mot Kinas tungindustricentrum i Manchuriet, amerikanska plan anföll och
bombade kinesiska städer och byar. Amerikanska propagandister skrev att Yalufloden mot
vilken de amerikanska trupperna avancerade, inte behövde betraktas som den naturliga
gränsen mellan Korea och Kina – precis sam amerikaledda sydkoreanska trupper nonchalerade
38:e breddgraden när de passerade den. Amerikanska tidskrifter publicerade kartor som
visade att Kinas tunga industri låg inom räckhåll för amerikanska baser som skulle byggas i
Korea. Amerikanska kongressmän studerade den vändning för invasion i Kina och Sovjetunionen
en koreansk bas skulle få. Allt detta retade upp den kinesiska opinionen så som den