Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

59
befolkningen. De fick sällan ens de ömkligt små ransoner som var fastställda i Kuomintangarméernas
reglementen. Generalerna fick ut hela sina ransoner och sålde dem på svarta
börsen. Förråd av apoteksvaror och medicin som strömmade in från Amerika och välgörenhetsorganisationer
i hela världen kom aldrig fram till truppförbanden utan såldes i eleganta
kemikalieaffärer i alla de stora städerna – och till japanerna. Om en soldat blev sjuk eller sårad
fick han köpa sina egna förband eller sin medicin, eller också vara utan – vanligtvis det
sistnämnda, vilket jag såg under en tremånaders resa vid Kuomintangfronten 1942. Soldaterna
lade gröna löv eller tidningspapper på sina sår i brist på bättre förband. Soldaterna fick varken
tillräckligt med mat eller pengar att köpa medicin för om de var sjuka, och det var därför de
stal och plundrade. Det var en järnregel i Chiang Kai-sheks arméer att trupperna inte skulle
tjänstgöra i sina hemprovinser. De kunde då fraternisera med traktens befolkning och
frestelserna att desertera kunde bli alltför starka. När trupperna var förlagda i främmande
provinser hade de inga samvetskval att stjäla från bönderna.
Ankomsten av Kuomintangtrupper till ett distrikt var den största tänkbara olycka för befolkningen.
Först kom inkvarteringstrupperna och ville ha säd och det brukade bli stryk för de
bönder som inte lämnade tillräckligt. Sedan kom andra avdelningar och ville ha hjälp med att
gräva skyttegravar och bära bårar, de rekvirerade djur och redskap. För en bonde betyder ofta
förlusten av ett dragdjur ruin och förlust av gårdar, men trupperna förde bort hästar och oxar
allt eftersom de behövde dem. Sällan eller aldrig lämnades de tillbaka. Soldaterna plundrade
lador, hönshus och svinstior. När bönderna protesterade fick de samma behandling av knytnävar
och gevärskolvar som soldaterna fick av officerarnas knytnävar och pistolkolvar. Man
kunde inte klandra soldaterna. De var hungriga och bittra och den enda lättnaden i deras
elände var att göra någon annan olycklig. Kuomintangsystemet gjorde en soldat till en föraktad
och hatad varelse och soldatens yrke undveks till varje pris. Vid en slutlig analys blir
förhållandet mellan officerare och soldater och mellan armén och befolkningen den avgörande
faktorn i Kuomintangs nederlag. Och omvänt var förhållandet mellan armén och folket den
största bidragande faktorn till Befrielsearméns seger.
I städerna var studenterna befriade från militärtjänst eftersom de kom från överklassen. Det
var endast de fattiga som tvingades in i krigstjänst. Intellektuella som enligt ordförande Maos
ord ansåg det vara förnedrande att göra något med sina händer stod helt över det militära livet.
I och med folkarméernas tillväxt förändrades inställningen mot soldaterna fullständigt, liksom
soldaternas ställning förändrades. Den framtida Folkets befrielsearmé föddes den 1 augusti
1927, när Arbetarnas och böndernas revolutionära armé bildades under Mao Tse-tung i Hunan
efter Chiang Kaisheks förräderi och förenade sig med reguljära enheter som kommenderades
av Chuh Teh, Chou En-lai, Ho Lung och Yeh Ting, vilka hade gjort revolt efter Chiang Kaisheks
massaker på tiotusentals kommunister, arbetare och bönder och krossandet av
Kuomintang–kommunistalliansen.
Kring dessa styrkor byggdes så småningom Röda armén upp. Sedan Röda armén slagit tillbaka
ett flertal ”förintelsekampanjer”, som Chiang Kai-shek satte igång mot dess baser i
Kiangsiprovinsen, marscherade större delen av Röda armén norrut till Yenan i Shensiprovinsen
i oktober 1935 för att bilda bas mot den hotande japanska aggressionen. En del av
trupperna stannade emellertid kvar söder om Yangtsefloden och blev slutligen den kärna kring
vilken den berömda Nya fjärde linjearmén växte upp. Historien om den ”långa marschen” från
Kiangsi till Shensi varunder en hel armé på 100000 människor, inklusive tusentals kvinnor,
kämpade och marscherade i medeltal tjugo miles om dagen under ett helt år och krossade 411
Kuomintangregementen på vägen har aldrig blivit helt berättad. Och inte heller har