Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

58
nudlar. På sin fritid kan han skapa vad som ligger hans hjärta närmast. Om resultatet tillfredsställer
folkets behov kommer han inte att sakna köpare. Alla konstnärer kan inlämna sina
fritidsalster till Federationen för de sköna konsternas utövare, som regelbundet anordnar
utställningar i hela landet. De kan också anordna privata eller grupputställningar som i de
kapitalistiska länderna. Men om de inte skildrar folkets liv i dess strävan uppåt kommer de att
bli lika isolerade som de poeter och författare vilka fortfarande skriver jeremiader om löv som
singlar till marken.
Det finns ingen plats för abstraktioner, surrealism eller mysticism i konsten i ett samhälle, där
folkets massa är de slutliga kritikerna – och köparna. Det finns inte längre några förmögna
änkor eller neurotiska excentriker som kan investera sina förmögenheter i meningslöst trams
och kludd. Målaren kan fortfarande måla abstraktioner, poeten kan fortfarande skriva obegripliga
meningslösheter, men de kommer att jämra sig över att de är ännu mer ”oförstådda” i
Folkets Kina än i den kapitalistiska världen. Genom att insistera på att konsten börjar med
folket och måste tillfredsställa folkets behov har de sociala realisterna utdelat ett dödligt slag
mot Västerlandets pessimistiska formalister.
8. Frivilliga för fred och oberoende
En välbekant syn för resande i Kuomintangkina var rader av eländiga unga män som
marscherade på vägen, omgivna av beväpnade vakter. Deras händer var bundna med rep eller
kedjor och de gick efter varandra i en rad, med just så stora avstånd inbördes att de kunde gå.
De påminde om slavar som föstes till en marknadsplats eller om fångar som fördes till
avrättningsplatsen. Ofta nog såg man dem döda eller döende på vägkanten med händerna
fortfarande bundna. Det var inte slavar eller fångar utan bönder som skrivits ut till Chiang
Kai-sheks arméer och var på väg till närmaste militära bas – kanske en veckomarsch avlägsen.
Byarna i trakten hade fått order att varje huvudman skulle ta ut så och så många man en viss
dag, och huvudmannen, som samarbetade med godsägarna, tog dem uteslutande från de
jordlösa, de fattiga och ”medelbönderna”. Arméns taktik var att ge dem just tillräckligt med
mat för att de skulle hålla sig vid liv men inte orka med några flyktförsök under marschen.
Vakternas taktik var att inte alls ge dem någon mat utan om möjligt låta dem dö så att de
kunde samla och sälja deras matransoner. Om fiendens flyg gjorde attacker sökte vakterna betäckning
och lämnade männen på vägen där de tumlade om med sina rep. Om några dödades
måste de andra bära dem. Vakterna skrev ut ransoner för hela styrkan och förklarade i
förläggningen att de hade dödats sista marschdagen. Ibland flydde de men som desertörer
kunde de aldrig återvända till sina hembyar. Det var större sannolikhet att de som togs ut till
armén dog av sjukdom än av fiendens kulor.
Under de första åren av enhetsfronten mot japanerna, 1937-38, var entusiasmen stor för att
kämpa ner inkräktarna. Bönder och arbetare anmälde sig som frivilliga, men när Chiang Kaisheks
generaler började göra affärer med japanerna i frontområdena och undertryckte all antijapansk
propaganda, när Kuomintang koncentrerade sina huvudstyrkor mot kommunisterna
och gick till angrepp mot de enda element som konsekvent skyddade folket mot inkräktarna,
avstannade strömmen av frivilliga och entusiasmen dog. Bondsönerna fick ingen ideologi att
slåss för och behandlades lika illa av japanerna, Wang Ching-weis marionetter och Kuomintang
och hade inget intresse för kriget. Att tas ut till krigstjänstgöring betydde för de flesta att
aldrig få se den egna familjen eller hembyn mera. Det innebar stora risker att dö av sjukdom
för en sak som man varken visste något om eller trodde på.
Meniga soldater föraktades och fick stryk av sina officerare och fruktades och avskyddes av