Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

57
avlägsna från folket än de flesta intellektuella. En kinesisk målare arbetade i sin ateljé alldeles
glömsk av realiteternas värld. I allmänhet målade han blommor, fåglar, bambuträd, hästar,
kinesiska skrivtecken, skäggiga filosofer med händerna instuckna i ärmarna på sina kläder,
rockar eller sköra kvinnor i sidenklänningar, vanligtvis utan modell. Var och en hade sin
specialitet, sin egen stil, och målade bara fåglar, bambuträd, hästar och så vidare. Men under
Yenanperioden accepterade en del målare också ordförande Maos princip att all konstnärlig
inspiration måste komma från livet självt, från livet som det levs och inte som det ses från ett
elfenbenstorn. Efter befrielsen var det svårt för de gamla specialisterna att anpassa sig till de
nya kraftfulla formerna i affisch- och plakatmålningen som var dagens behov. De fann inte
längre några godsägare, förmögna byråkrater och utländska turister som kunde köpa akvarellerna
på pergamentsskärmar och rullar. Vana som de var vid de finaste kamelhårspenslar
varmed de målade de lättaste penseldrag för konnässörernas ögon, ryggade många av dem
tillbaka vid tanken på att smäcka färg på plank som var tio fot i kvadrat, på affischer som
skulle pryda spårvagnar. Tidigare hade de målat för en handfull esteter, nu begärde man att de
skulle måla i livliga färger på banderoller och affischer som för hundratusentals, miljoner
människor protesterade mot den amerikanska aggressionen i Korea.
De som inte kunde anpassa sig till den nya situationen kastades inte på sopbacken. De fick
arbete i akademier, där deras tekniska skicklighet kunde läras ut till studerande som nu
studerar alla former av måleri. Många fick arbete med att kopiera de gamla mästerliga väggmålningarna
i världens största naturliga konstgalleri i grottorna vid Tun Huang, den buddhistiska
kulturens gamla centrum i Kina. Där i Kansuprovinsen finns hundratals grottor vars
väggar är försedda med utomordentligt välbevarade målningar från 300-900-talen. Om de
skulle läggas efter varandra skulle man få inte mindre än tjugofem miles målningar som nu
alla kopieras och utställes över hela Kina. Kinas berömdaste målare av den gamla skolan är
Chih Pai-hsie som trots att han är över åttio år har utnämnts till professor vid Akademin för de
sköna konsterna. Han undervisar i den gamla tekniken som kommer att användas av hans
lärjungar när de målar motiv från det verkliga livet.
De yngre målarna, som grupperat sig kring dem som studerade och arbetade i Yenan, har med
liv och lust kastat sig in i den nya konsten. Det finns en mycket vid ram för deras verksamhet.
Många undervisar i Centrala akademin för de sköna konsterna i Peking, tidigare Pekings
akademi. Dess preses under Kuomintangtiden, Shin Pei-heng, en berömd målare, specialist på
att måla hästar, har behållits som chef för den nya akademin. Han är en ivrig förespråkare för
de nya teorierna om konstens och konstnärernas roll. De flesta målarna i Peking arbetar i
någon av följande institutioner: Folkets konstnärliga förlagsverksamhet, Konstnärliga arbetsgruppen
eller Konstnärliga centralförrådet. I dessa tre institutioner kan de göra allt, från
illustrering av tidningar och böcker till att rita märken för fredsmöten eller måla ett porträtt av
Mao Tse-tung. De beger sig till fabriker och byar och sedan de arbetat och levat med folket
och fått sina ben täckta av kodynga, som ordförande Mao uttryckte det, och sina händer
nedsölade av maskinolja, målar de bönder och arbetare i arbete. I publicitetsavdelningen ritar
de karikatyrer och teckningar med socialt och politiskt innehåll. De uppmuntras av regeringen
som genom dem snabbt kan få ut ett budskap till en i hög grad analfabetisk allmänhet för
vilka böcker är värdelösa. Ku Yuan, en av Kinas mest berömda träsnittskonstnärer, vars
arbeten är välkända utomlands arbetar i publicitetsavdelningen.
Alla konstnärer, vilken specialitet de än har, får en chans att leva och arbeta på ett anständigt
sätt i Kinesiska folkrepubliken. Sitt levebröd kan de tjäna på konstnärligt arbete som, även om
det inte är idealet för en individualistisk konstnär, ger honom bröd och smör – eller ris och