Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

56
tempo, beroende på de känslor som uttryckes.
Eftersom alla kvinnliga partier spelades av män blev skådespelare berömda eller tvärtom för
sin förmåga att gestalta kvinnliga röster och gester. Skådespelarna bär mask och kostymer
som omedelbart och lättfattligt identifierar dem för publiken som hjälte eller skurk, god
konung eller elak despot, underdånig hustru eller plikttrogen son, så att det enda som blir kvar
för dramatisk gestaltning är rösten och gesterna. En gammal man med skägg måste sjunga
med tunn skälvande röst, den underdåniga kvinnan med hög diskant, hjälten med kraftfull
baryton och så vidare. Dessa musikaliska skådespelartraditioner har mycket bidragit till att
förvränga den kinesiska sången, eftersom inte bara de manliga skådespelarna utan även
musik- och operaentusiasterna försöker sjunga sina favoritsånger i en onaturlig klagande
diskant. Det feodala kinesiska samhällets själva struktur och eländet före befrielsen var sådana
att sånger som talade till publikens hjärtan var subjektiva, självömkande klagosånger som
passade in i de teman som favoriserades av den härskande klassen och censuren. Och som vi
tidigare nämnt gjorde skådespelarnas brutala utbildning och deras eländiga liv dem benägna
för att lufta sitt elände på scenen.
De reformer som har genomförts inom den klassiska operan har redan förändrat mycket. De
kvinnliga rollerna spelas nu vanligen av kvinnor och de manliga skådespelarna kan koncentrera
sig på manliga, robusta sånger. Tonvikten läggs på positiva, patriotiska dramer och
den gamla självömkande reaktionära smörjan vrakas. Andra instrument har införts i orkestern
och livliga danser och körer har introducerats. Men vanligtvis är, bortsett från att de har lättats
upp betydligt, både musiken och formen i den klassiska operan desamma som förut. Det är i
den nya operan och filmen som grunden för en stor utveckling av den kinesiska musiken
håller på att skapas. Här skapas drama och musik som ett helt. Musiken skrivs speciellt för
dramat eller manuskriptet och bygger på teman som springer fram ur folkets liv. I den gamla
operan är musiken uteslutande enstämmig med en del kontrapunktiska inslag i ackompanjemanget.
I den nya operan och i filmerna förekommer en rik orkestrering full av livliga färger
och harmonier. Den enkla bymelodin som tidigare var okänd utanför en radie på några få
miles blir en fin aria med fullt orkesterackompanjemang. En ”yang ko”-melodi, som tidigare
var känd enbart av några få bönder i någon avkrok, blir en eggande kör sjungen av femtio
eller sextio blandade röster. Lokala ”yang ko”-danser bildar grundvalen för en orkestersvit.
När kinesiska kompositörer får tid över från att skriva funktionell musik kommer dessa
melodier att växa till stråkkvartetter och symfonier. Bymelodierna som mödosamt hopsamlas
av forskningsgrupperna blir populära över hela landet genom filmen och radion. Det är svaret
på kulturens marshallisering och på exporten av standardiserad amerikansk jazz som har
dränkt den nationella musiken i hela Västeuropa under det senaste decenniet!
Musikdepartementet håller på med sin uppgift att samla in den kinesiska musikens rikedomar
och popularisera dem i nationell skala. Det är en musik som har det gamla Kinas ande men
den presenteras i en form som överensstämmer med det nya Kinas förhoppningar och
framsteg. Musiker och kompositörer liksom skådespelare och författare har nu en ärad plats i
det nya samhället. Så länge de är redo att lära av folket, skriva och spela för folket får de
statens stöd och alla möjligheter att skapa och spela av hjärtats lust.
Varje dramatiker, författare, kompositör eller poet som har ett drama att gestalta, en bok att
skriva, musik att komponera eller dikter att utforma får helhjärtat stöd så länge skådespelet,
boken, musikstycket eller dikten bidrar till mänsklighetens och det kinesiska folkets strävan
uppåt. Det är den måttstock med vilken allt skapande arbete mätes i Kinesiska folkrepubliken.
För de bildande konstnärerna gäller samma normer. Förr i tiden var de om möjligt mera