Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

52
”Bai Ma-nu” blir säkert en världssuccé när översättningar blir tillgängliga. Den har redan
spelats med stor framgång i Prag och den är bara förelöparen till en rik repertoar som kommer
att för första gången ge den kinesiska operan en hedersplats, på världsscenerna.
Frånsett pjäser som ”Drakskäggsdiket” och ”Bai Ma-nu” spelas många stycken som har
kortsiktigt skolningsvärde både för skådespelare och publik. ”Lucka nr 6”, berättelsen om
Tientsins hamnarbetare och krossandet av bossväldet tillhör denna kategori. I den form vari
stycket först presenterades hade det mer uppfostrings- än konstnärligt värde. Eftersom det var
nödvändigt att visa publiken exakt hur systemet fungerade och hur hamnarbetarna levde gick
det in i allt för mycket detaljer. Det tog två kvällar att spela och framfördes av hamnarbetarna
själva. Slutligen blev det på grund av sitt goda dramatiska innehåll radikalt bearbetat, nerkortat
och anpassat för den stående repertoaren. En liknande pjäs behandlade prostitutionen i
Peking. Den spelades sedan stadens styrelse stängt bordellerna i staden. Den skrevs av
flickorna själva och skildrade noggrant deras fruktansvärda liv sedan de sålts eller lurats in i
prostitutionen. Den uppfördes på Pekings konstnärliga folkteater av de tidigare prostituerade
och blev ett mäktigt vapen vid avslöjandet av de smutsiga och kriminella affärerna bakom
bordellbranschens kulisser. Denna pjäs avfördes från scenen när dess syfte var nått. En annan
pjäs som blev en dundrande succé uppfördes av ett gäng före detta ficktjuvar i Tientsin. Under
en rörlig fyratimmarsunderhållning demonstrerades ficktjuvarnas metoder mot en äkta bakgrund
av kinesiskt gatu- och torgliv, från utbildningen av lärlingar till gängse praxis vid
”yrkesutövningen” och tjuvgodsets avyttring. De var alla födda skådespelare och deras
fingerfärdighet och påhittighet hänförde publiken. Men dessa pjäser anses som kortsiktiga
exposéarbeten och inte som äkta dramer.
Allt eftersom upprensningen av skumraskaffärerna fortgår uppmuntras vanligen offren – och
prostituerade och ficktjuvar anses lika mycket som samhällets offer som Tientsins hamnarbetare
– att berätta så mycket de känner till och att hjälpa författarna att rekonstruera en
autentisk handling som lämpar sig för scenen och sedan aktivt medverka att berätta för
åhörarna hur de själva och allmänheten lurats. I-KwangTao-demonstrationerna, omnämnda i
ett tidigare kapitel, som rensade upp en sekt som exploaterade böndernas vidskepelse, tillhör
också samma kategori av uppfostrande-underhållande stycken av begränsad räckvidd.
Ett missförhållande som sopats bort genom; befrielsen var det brutala systemet varunder
teatereleverna fick arbeta. De som ville bli skådespelare eller sångare fick gå i lära hos en
äldre skådespelare som de under flera år arbetade för utan betalning. Det var sed att slå
eleverna efter varje föreställning för att uppehålla disciplinen. Om vederbörande hade spelat
bra blev han endast lätt slagen, om han spelat dåligt fick han ett rejält kok stryk. Sedan han
avlagt sina prov och blivit en fullfjädrad aktör arbetade han fortfarande under flera år utan
betalning och fick betala ”undervisningsarvodet” från elevtiden. Och när han slutligen började
få betalt för sitt arbete måste han överlämna en stor procent av lönen till agenten som ordnat
kontraktet. Nu finns det teaterskolor där unga skådespelare och skådespelerskor studerar
gratis.
Den mest iögonfallande framgången på kulturfronten har den kraftiga unga filmindustrin
skördat. Trots bristen på erfarenhet och utrustning producerade statliga filmateljéer under
1950 tjugosex långfilmer, arton dokumentärfilmer och sextiotvå journaler och dubbade
fyrtioåtta sovjetfilmer till kinesiska. Denna rika produktion presenterades för publiken under
en filmmånad i mars 1951, varunder en ny film spelades varje kväll under månadens lopp i
tjugo av Kinas största städer.
Den utomordentliga kvalitén hos dessa filmer, som skildrade verkliga händelser ur åskådarnas