Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
52<br />
”Bai Ma-nu” blir säkert en världssuccé när översättningar blir tillgängliga. Den har redan<br />
spelats med stor framgång i Prag och den är bara förelöparen till en rik repertoar som kommer<br />
att för första gången ge den kinesiska operan en hedersplats, på världsscenerna.<br />
Frånsett pjäser som ”Drakskäggsdiket” och ”Bai Ma-nu” spelas många stycken som har<br />
kortsiktigt skolningsvärde både för skådespelare och publik. ”Lucka nr 6”, berättelsen om<br />
Tientsins hamnarbetare och krossandet av bossväldet tillhör denna kategori. I den form vari<br />
stycket först presenterades hade det mer uppfostrings- än konstnärligt värde. Eftersom det var<br />
nödvändigt att visa publiken exakt hur systemet fungerade och hur hamnarbetarna levde gick<br />
det in i allt för mycket detaljer. Det tog två kvällar att spela och framfördes av hamnarbetarna<br />
själva. Slutligen blev det på grund av sitt goda dramatiska innehåll radikalt bearbetat, nerkortat<br />
och anpassat för den stående repertoaren. En liknande pjäs behandlade prostitutionen i<br />
Peking. Den spelades sedan stadens styrelse stängt bordellerna i staden. Den skrevs av<br />
flickorna själva och skildrade noggrant deras fruktansvärda liv sedan de sålts eller lurats in i<br />
prostitutionen. Den uppfördes på Pekings konstnärliga folkteater av de tidigare prostituerade<br />
och blev ett mäktigt vapen vid avslöjandet av de smutsiga och kriminella affärerna bakom<br />
bordellbranschens kulisser. Denna pjäs avfördes från scenen när dess syfte var nått. En annan<br />
pjäs som blev en dundrande succé uppfördes av ett gäng före detta ficktjuvar i Tientsin. Under<br />
en rörlig fyratimmarsunderhållning demonstrerades ficktjuvarnas metoder mot en äkta bakgrund<br />
av kinesiskt gatu- och torgliv, från utbildningen av lärlingar till gängse praxis vid<br />
”yrkesutövningen” och tjuvgodsets avyttring. De var alla födda skådespelare och deras<br />
fingerfärdighet och påhittighet hänförde publiken. Men dessa pjäser anses som kortsiktiga<br />
exposéarbeten och inte som äkta dramer.<br />
Allt eftersom upprensningen av skumraskaffärerna fortgår uppmuntras vanligen offren – och<br />
prostituerade och ficktjuvar anses lika mycket som samhällets offer som Tientsins hamnarbetare<br />
– att berätta så mycket de känner till och att hjälpa författarna att rekonstruera en<br />
autentisk handling som lämpar sig för scenen och sedan aktivt medverka att berätta för<br />
åhörarna hur de själva och allmänheten lurats. I-KwangTao-demonstrationerna, omnämnda i<br />
ett tidigare kapitel, som rensade upp en sekt som exploaterade böndernas vidskepelse, tillhör<br />
också samma kategori av uppfostrande-underhållande stycken av begränsad räckvidd.<br />
Ett missförhållande som sopats bort genom; befrielsen var det brutala systemet varunder<br />
teatereleverna fick arbeta. De som ville bli skådespelare eller sångare fick gå i lära hos en<br />
äldre skådespelare som de under flera år arbetade för utan betalning. Det var sed att slå<br />
eleverna efter varje föreställning för att uppehålla disciplinen. Om vederbörande hade spelat<br />
bra blev han endast lätt slagen, om han spelat dåligt fick han ett rejält kok stryk. Sedan han<br />
avlagt sina prov och blivit en fullfjädrad aktör arbetade han fortfarande under flera år utan<br />
betalning och fick betala ”undervisningsarvodet” från elevtiden. Och när han slutligen började<br />
få betalt för sitt arbete måste han överlämna en stor procent av lönen till agenten som ordnat<br />
kontraktet. Nu finns det teaterskolor där unga skådespelare och skådespelerskor studerar<br />
gratis.<br />
Den mest iögonfallande framgången på kulturfronten har den kraftiga unga filmindustrin<br />
skördat. Trots bristen på erfarenhet och utrustning producerade statliga filmateljéer under<br />
1950 tjugosex långfilmer, arton dokumentärfilmer och sextiotvå journaler och dubbade<br />
fyrtioåtta sovjetfilmer till kinesiska. Denna rika produktion presenterades för publiken under<br />
en filmmånad i mars 1951, varunder en ny film spelades varje kväll under månadens lopp i<br />
tjugo av <strong>Kina</strong>s största städer.<br />
Den utomordentliga kvalitén hos dessa filmer, som skildrade verkliga händelser ur åskådarnas