Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

49
Kinas liv. En modern teater i den sociala realismens skola, som ansluter sig till besluten på
Yenankonferensen, håller på att utvecklas och har redan inhöstat väldiga succéer. De nya
skådespelen tjänar de sanna intressena hos ett samhälle som bygger socialismen, och
författarna, regissörerna, skådespelarna och skådespelerskorna reser till byarna och fabrikerna
och lever och arbetar där under tre, fyra månader för att få en verklig uppfattning om folkets
liv. Regeringen ger de ledande principerna och ekonomisk hjälp, den skapande och produktiva
sidan lämnas till teaterfolket. De (flesta dramatiker och skådespelare i både den nya och gamla
teatern är organiserade i Allkinesiska teaterfederationen. 40.000 av de gamla skådespelarna
hade vid mitten av 1951 genomgått korta kurser som organiserats av Federationen för att ge
dem en chans att orientera sig ifråga om den nya uppfattningen om konstens uppgifter i ett
socialistiskt samhälle. Teaterns folk erkändes som hedrade samhällsmedlemmar omedelbart
efter befrielsen, kvinnorna började spela de kvinnliga rollerna och allt gammalt feodalt
nonsens sopades bort. Författare och skådespelare fick representanter på de högsta posterna i
förvaltningen. Den berömde författaren Kuo Mo-jo blev vice premiärminister och en annan
lika känd författare, Mao Tun, utnämndes till kulturminister.
Eftersom teaterns folk fick ekonomiskt stöd av folket genom regeringen gav det entusiastiskt
sitt bästa tillbaka till folket.
Ett samhälle som höll på att omdanas förändrade även dem som inte haft kontakt med den
revolutionära rörelsen förrän efter befrielsen.
Fallet Lao Sheh (ibland stavat Lao Shaw) och hans pjäs ”Drakskäggsdiket” är ett exempel på
hur det är ordnat för dramatikerna i det nya Kina. Lao Sheh är välkänd utomlands som författare
till bestsellerromanen ”Richsha Boy” 1 . Han studerade och bodde i England under
många år och var känd i Kina som en bra författare med en humanistisk men ej revolutionär
inställning. I början av 1940-talet reste han från Kina till Förenta staterna på inbjudan, – och
på bekostnad – av amerikanska utrikesdepartementet och han stannade där till efter befrielsen.
(Hollywood skulle filma ”Ricksha Boy” och Lao Sheh inbjöds dit och erbjöds en fabulös lön
som rådgivare. Han flydde förfärad när han såg de vulgära förvanskningar som skrivits in i
hans story av en smart scenarioskribent.) Efter befrielsen skrev en grupp författare med Kuo
Mo-jo och Mao Tun i spetsen till Lao Sheh och talade om för honom att en hederspost
väntade honom i Kinesiska folkrepubliken. Han kom tillbaka sedan Peking befriats, som han
senare berättat, fylld av tvivel. (De ekonomiska frestelserna att stanna kvar i Amerika och
skriva sentimentala saker om kinesiska matvanor och excentriciteter i Lin Yu-tangs stil var
stora.) Han blev omedelbart medlem av Kommissionen för uppfostran och kulturella angelägenheter
och fick som andra författare ett hus och bra lön av regeringen, han deltog i
kommissionssammanträden och höll några föreläsningar, men huvudsakligen stannade han
hemma och skrev.
Pekings konstnärliga folkteater ville ha ett skådespel om ett öppet dike som under århundraden
hade plågat invånarna i en fattig förstad till Peking. På våren svämmade det över och
vattnet trängde in i bostadshusen, väggarna rasade och när vattnet sjönk tillbaka var hus och
sängar fyllda med maskar. Det förekom periodiska tyfusepidemier, under sommaren kläcktes
moskiter som spred malaria. Hela året var det en skamfläck och en fara. Berusade ramlade
emellanåt ner i diket och drunknade. Den ena stadsstyrelsen efter den andra hade tidigare
lovat att göra någonting åt det. Skatter uttaxerades av ”dikesfolket” för att göra något åt diket
men ingenting blev gjort. Den ställning stadsstyrelsen intog till diket blev ett slags måttstock
1 Även översatt till svenska. Ö. anm.