Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

4
kunde komma upp till en miljard, två, tre miljarder pund om handeln tilläts utveckla sig
naturligt. Kinas behov av maskiner, järnvägs- och kolgruveutrustning kunde sysselsätta
engelsk industri och engelskt tonnage under decennier men Amerika envisades med blockaden,
envisades med att England drastiskt skulle skära ner sin handel. Sändningarna av råmaterial
till Hongkong skars av. Många fabriker stängde i början av 1951. I februari fanns det
50.000 arbetslösa och kinesiska tekniker höll på att strömma tillbaka över gränsen för att
ställa sin tekniska skicklighet till Kinesiska folkrepublikens förfogande. Den lukrativa kustsjöfarten
med Tientsin och Shanghai fortsatte men minskade i volym. Det amerikanska kravet
att Förenta nationerna skulle anta en resolution som brännmärkte Kina som angripare retade
upp de engelska affärsmännen i Hongkong lika mycket som den progressiva världsopinionen.
Fast av andra orsaker naturligtvis.
Men firman Jardine & Matheson blomstrade fortfarande. Den har alltid följt med sin tid.
Opiumskeppen ersattes med oceanångare och nu konkurrerade firman med Butterfield &
Swire om kontrollen över flyglinjerna som strålade ut från Hongkongs flygplats Kai Tak till
Indokina, Malacka, Borneo, Thailand, Burma och Filippinerna. Smugglarna hade också följt
med sin tid. Även om flyglinjerna inte officiellt var med i smuggeltrafiken arresterades
ständigt piloter för opium- och guldsmuggling mellan Indien och Hongkong. Arresteringarna
var vanligen misstag, försäkrade man mig. Den felande tjänstemannen hade avskedats eller
också inte fått tillräckligt med mutor. En besättning på ett Catalinaplan flög alltför nära
kinesiskt vatten och släppte ner opium nära Macao. Planet tvingades landa. Den australiska
besättningen arresterades av kinesiska myndigheter och planet konfiskerades. Mindre flygbolag
gjorde sig förmögenheter genom att flyga ut förmögna Kuomintanganhängare för
fabulösa summor från deras sista tillflyktsorter i Shanghai, Canton och Hainan. De såg fram
mot strålande affärer så snart invasionen av Taiwan (Formosa) började. Somliga, som svalde
den amerikanska propagandan med hull och hår, spekulerade till och med över hur mycket de
kunde roffa åt sig vid evakueringen av Hongkong. Chiang Kai-sheks hastiga nederlag i
kuststäderna gjorde några av de mindre flyglinjeägarna till miljonärer (i amerikanska dollar).
På Hongkongs flygplats Kai Tak stod 70 två- och fyrmotoriga Douglaspassagerarplan som
tillhörde Kinesiska folkrepubliken. De hade tillhört det regeringskontrollerade kinesiska
flygbolaget och flugits till Kai Tak under de sista dagarna av Kuomintangs operationer på
fastlandet. De blev automatiskt Kinesiska folkrepublikens egendom. En engelsk domstol i
Hongkong erkände detta krav. Medan de komplicerade rättegångsförhandlingarna pågick höll
Kuomintangagenter på att avlägsna så många delar de kunde från planen och förde bort dem,
framför näsan på de engelska poliserna. Domstolen gav Kinesiska folkrepubliken bättre rätt
till planen. Kuomintangsabotörer placerade explosiva laddningar i flera av planen och
sprängde bort delar av flygplanskropparna. Chiang Kai-sheks agent, den amerikanske flyggeneralen
Chenault, hävdade att planen var hans egendom och överklagade domstolens utslag.
Målet hade inte tagits upp då jag passerade Hongkong, men värdefull kinesisk egendom höll
på att rosta sönder och hjulen fördärvades medan Eng- land ännu en gång böjde sig för
amerikanska order, denna gång från en amerikansk privatman.
Chiang Kai-shek-agenter översvämmar kolonin, äger tidningar där och förser ironiskt nog de
brittiskägda Hongkong-tidningarna med Hongkongnyheter – från Kuomintangs nyhetsbyrå i
Taiwan. Man kunde varje dag läsa om kommunistkomplotter att sabotera industrin i kolonin
(medan den ju effektivt saboterades av amerikanerna), om de kommunistiska ”agenternas”
mullvadsarbete och stämplingar för att gripa makten. Engelsmännen hade förbjudit ungefär
hundra kinesiska organisationer som misstänktes för att sympatisera med det nya Kina och