Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

48
7. Den folkliga kulturens första frukter
I ordförande Maos anförande om litteratur och konst klargjorde han att det som var gott i den
gamla kulturen skulle bevaras vid skapandet av en ny folklig kultur. ”Vi vägrar inte”, sade
han, ”att använda de feodala klassernas gamla kulturformer men i och med att vi övertar dessa
former omskapas de och får en ny mening. De blir revolutionära och tjänar folket.” En
tillämpning i praktiken av denna politik att skapa något nytt av det gamla kan man studera i
den klassiska teaterns omformning.
Kineserna är ett teaterälskande folk. I den ena eller den andra av dess olika former har den
klassiska teatern varit ofantligt populär under århundraden. Men tidigare tjänade den de
feodala härskande klassernas intressen. Trots att dramats och operans form och teknik kom
från folket var det folkets herrar som gav dem innehåll ofta genom censorns förmedling. Det
är typiskt för den feodala strukturen att trots att själva teatern var så populär – likaväl bland
godsägare och mandariner som bland folket – så stod de som skapade underhållningen längst
ner på den sociala trappstegen. Skådespelare, dansare och musiker stod lägre än tjänare, och
tillsammans med skomakare, barberare och prostituerade utgjorde de Kinas paria och stod så
lågt socialt sett att de inte ens fick pröva in till de kejserliga civilförvaltningsexamina.
Den kinesiska operan med sina fantastiska kostymer och masker, sin intrikata symbolism,
dånande gonggonger, skrikande violiner och klagande sånger förhärligade tålamodet,
underkastelsen under despoter, sonlig vördnad och total kvinnlig självutplåning – alla de
”dygder” som fick folket att tålmodigt bära det feodala förtryckets ok. Eftersom kvinnorna
inte kunde visa sig utomhus i det gamla kinesiska samhället spelades och sjöngs alla kvinnliga
roller av män. För västerländska öron och ögon är mycket som sker på scenen obegripligt
även med de skickligaste skådespelare. Frånvaron av kulisser står i kontrast till de rika
praktfulla kostymerna. Förändringarna av det sparsamma sceneriet som användes äger rum
framför åskådarna medan, en scen spelas. Musiken är ofta improviserad och ”ackompanjerar”
sången med en takt eller två och verkar för västerländska öron ha föga samband med sången.
Symboliken är omöjlig för en utomstående att förstå men åhörarna fattar den fullständigt. Ett
knippe långa svarta hårstrån som bärs över scenen av en scenarbetare igenkänner publiken
genast som en hästsvans, vilket innebär att hjälten har gjort en resa till häst.
Den operarepertoar som fortfarande är populär består av över två hundra stycken vars
libretton är kända av de flesta teaterentusiasterna. Man beräknar att i medeltal 3 miljoner
människor ser någon form, av kinesisk teater eller opera om dagen – ett massivt auditorium att
mätta. Det finns åtminstone en kvarts miljon skådespelare enbart inom den klassiska teatern.
I dag håller en dubbel reform på att genomföras. Den klassiska teatern ses över och en ny
teaterform håller på att utvecklas. Den traditionella teaterns form bibehålles men ges ett nytt
progressivt innehåll. De flesta av de gamla operorna håller på att omarbetas och scener som
glorifierar underdånighet, underkastelse och tåligt lidande elimineras medan de som handlar
om mod, patriotism och kamp mot förtryckande despoter bibehålls och förstärks,. En ytterst
skicklig stab av författare och dramatiker har anförtrotts denna ömtåliga teaterkirurgi. De kan
ofta med några få eleganta snitt av sina knivar förändra en operas hela ideologi. Den klassiska
operans form skall användas för nya historiska dramer, så att, förutom de gamla granskade
favoriterna, nya dramer kan skrivas med ämnen ur den kinesiska historien i den form som
fortfarande älskas av det kinesiska folket.
Men den klassiska teatern lämpar sig inte för pjäser med motiv från den samtida historien,
från kriget mot japanerna och befrielsekriget och de aktuella problemen och strävandena i