Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

47
svärmödrarna och far- och mormödrarna försökte hindra bondkvinnorna att lära sig läsa och
skriva. Vem; hade nånsin hört talas om att kvinnor ville göra något annat än sy, spinna och
hålla hemmet rent? Vad tjänade det till att kvinnorna lärde sig något? Men vanligtvis skingrades
fördomarna sedan en funktionär eller medlem av bystyret hade gjort ett besök och
förklarat saken – och som jag såg i byn Ya Men Ko skötte ofta svärmödrarna småbarnen
medan svärdottern gick i skolan och överlämnade ofta i sin tur barnen till mormor och gick i
skola själva.
Trots de stolta traditionerna från tusentals års hög kultur i Kina, där posterna i den civila
förvaltningen gavs åt dem som hade den bästa kännedomen om de kinesiska klassikerna och
trots den allmänna vördnaden för lärdomen i Kina, var det endast sönerna till de förmögna
köpmännen, de högsta ämbetsmännen och godsägarna som gick i skola i Kina före befrielsen.
På sin höjd kunde en bonde eller arbetare sända sin son i skola under två år, men vanligtvis
inte alls. Folk led oerhört av analfabetismen, bortsett från att kulturen var stängd för dem. I
varje by finns det exempel på hur bönderna med sina fingeravtryck undertecknade dokument
som de inte förstod, men som intecknade deras gårdar med räntor upp till hundra procent, på
hur de undertecknade bort sina gårdar och hus, på mödrar som överlämnade sina döttrar till
bordeller när de trodde att de satte sina fingeravtryck på arbets- eller äktenskapskontrakt.
Böndernas analfabetism utnyttjades lika hänsynslöst som deras arbetskraft. Analfabeterna var
också lättfångat byte för de skrupelfria professionella brevskrivarna, vars stånd var en vanlig
syn nära postkontoren och på varje huvudgata i alla städer och byar. De sålde sina färdigheter
till så höga priser de kunde pressa ut och gjorde ofta personligt bruk av de informationer de
fick av brev som de skulle läsa upp och av dokument som dikterades av analfabeter.
Varje besökare i städernas eller byarnas postkontor kunde förr i världen få se förvirrade analfabeter
med brev i handen som letade efter någon godhjärtad bildad människa som kunde läsa
breven för dem. (Det var framför allt fallet med föräldrar och släktingar till dem som hade
anslutit sig till Röda armén. Rödarmisterna fick snart lära sig läsa och skriva men deras första
litterära skapelser postades nästan utan undantag till föräldrar och hustrur som inte kunde
förstå dem. I dag har de flesta större postkontoren gratis brevläsnings- och brevskrivningsservice.)
Vinterskolorna syftar till att lära bönderna trehundra grundläggande bokstäver med vars hjälp
de kan förstå specialtryckta tidningar och uttrycka sig i enkla skrivna satser. När man börjar
lära tiotals miljoner vuxna läsa och skriva och när man skall undervisa barnen till ett folk på
nästan fem hundra miljoner uppstår det naturligtvis stor brist på lärare. Vanligtvis hjälper
byskolläraren till i aftonskolorna och får bistånd av andra läskunniga och de bästa skoleleverna.
Vart man kommer i det nya Kina ser man folk som studerar. Kvinnor som spinner
ull i dörröppningarna förhör varandra på läxan medan de spinner ullen till tråd. På många
kontor och företag kommer grupper tillsammans en timme eller så före arbetstiden och
studerar. Man ser par som står tillsammans på kvällarna med papperslappar i händerna och
tyst förhör varandras läxor eller hjälper varandra att forma bokstäverna.
Människorna är ivriga att gripa de chanser som gjorts tillgängliga för dem, precis som
författarna är ivriga att skriva för dem. Om några få år kommer alla utom de mycket gamla
och de mycket unga att kunna läsa i Kina och författarna kommer att bli hårt pressade för att
fylla de krav på litteratur som då kommer att ställas på dem. Då kommer den nya generationen
författare att vara i Tull verksamhet.