Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

46
betraktar inte det arbetande folket från någon höjd utan från dess mitt. Det var enbart hennes
starka önskan att spegla dess hjältemod som inspirerade hennes egen studieheroism.
Det institut där Wu Chang-ying studerar förestås av Ting Ling som själv är en av veteranerna
bland de revolutionära författarna. Hon skrev en av de få märkliga romanerna under Yenanperioden
”Solen lyser över Shan Kanfloden”. Den har översatts till många europeiska språk
och sålts i över en miljon exemplar. Kinas mest kända författare, Kuo Mo-jo, Mao Tun, Lao
Sheh och andra, föreläser regelbundet där. De flesta av de femtioen studerandena kommer
från arbetar- eller bondehem och alla utom nio anslöt sig till revolutionen under kriget mot
japanerna. Sex, däribland Wu Chang-ying, har kommit direkt från fabriker och byar och
rekommenderats av funktionärer i hemtrakten. Det är ett unikt lärdomscentrum där författare,
som bara har sin väg på känn, kan få sakkunnig ledning av erfarna författare och litteraturprofessorer.
De studerar i grupper på sju eller åtta och problem som uppkommer under deras
författarskap diskuteras i dessa grupper. Om man inte kommer fram till någon lösning tas
frågan upp av hela gruppen och lärarna. Om några punkter ändå inte blir uppklarade
behandlas de av gästföreläsarna vid speciella föreläsningar. Men den mesta tiden går åt till
självstudium i det omfattande referensbiblioteket och till skapande litterär verksamhet.
Uppslag som ventilerats i gruppdiskussionerna kan omedelbart omformas till artiklar och
noveller. Nybörjare direkt från byar och fabriker genomgår en specialkurs baserad på Mao
Tse-tungs ”Om konst och litteratur” samt regelbundna kurser i det nya Kinas historia, samtida
världslitteratur och politiska kurser i marxismen-leninismen. Undervisningen samt mat och
logi är avgiftsfria och hela kursen omfattar två år.
En del av studerandena, Ma Fung till exempel, som skrev en märklig bok på vilken en
framgångsrik film baserades, ”Hjältarna från Lu Liangbergen”, och Li Ho, som skrivit mycket
lovordade noveller, är inskrivna vid Institutet därför att de är medvetna om sin bristande
teoretiska skolning. De känner små facetter av sitt folks liv och har kommit till Institutet för
att studera livet som det återspeglas i världslitteraturen och för att förbättra sin teknik.
Så fortgår arbetet att skapa författare. De som är lyckliga nog att ha fått en god uppfostran går
tillbaka till byarna och fabrikerna för att leva folkets liv. De som kommer från fabri ker och
byar och som representerar folkets liv och har slumrande talanger tas från sina arbeten och får
den högsta form av litterär uppfostran. Medan författarna alltså ägnas den omsorgsfullaste
uppmärksamhet, vad händer då med läsekretsen? Man kan mycket väl fråga sig varför så
mycket besvär nedlägges på att få fram författare när folkets överväldigande majoritet ändå
inte kan läsa. Svaret på den frågan är en annan historia, som bara den förtjänade en hel bok i
stället för de få rader som vi kan ge den här.
Vintern 1950-51 gick inte mindre än tjugo miljoner bönder i ”vinterskolor” och lärde sig läsa
och skriva. Aret innan hade hälften så många gått i dessa skolor och nästa år kommer sannolikt
siffran att stiga till det dubbla. Regeringen började en massrörelse mot analfabetismen och
i små klassrum från de avlägsna bergen i Yunnan och Szechwan till tälten på de mongoliska
stepperna, vid det svaga skenet av fotogenlampor och talgljus håller kinesiska bönder i alla
åldrar och av båda könen på att flitigt lära sig skriva och förstå de invecklade bokstäver som
bildar det kinesiska språket. Byarnas skolrum har blivit kulturcentra. Allteftersom bönderna
lär sig känna igen bokstäverna får de också till livs en del kunskaper om den lokala administrationen
och så småningom om världspolitiken. Mödosamt och gradvis öppnas kunskapens
gyllene dörr för dem. De utgör den läsekrets för vilken Wu Chang-ying och de andra lär sig
skriva.
Många fördomar måste besegras för att få folk till skolbänken. Männen och framför allt