Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

45
ningsböcker och läseböcker i min ryggsäck och vad jag lärt mig brukade jag repetera med låg
röst medan jag marscherade med mina kamrater. När vi rastade tog jag fram min anteckningsbok
och övade mig att skriva. En gång satte vi upp våra maskiner i en by där vi bodde åtta
personer i samma rum. Det var på sommaren och mycket hett. På kvällarna ville jag inte störa
mina sovande kamrater men jag ville studera. Det regnade vanligtvis på kvällarna så jag tog
en stol och min lampa och gick ut i lagårn och satte mig och läste där. Korna sov men
moskiterna var fruktansvärda och min lampa drog dem till sig. Jag brukade ha solfjädern i ena
handen och jaga bort moskiterna med, och skrev med den andra. Svetten rann över hela
kroppen och mina ben blev alldeles uppätna av moskiterna. Jag brukade studera till midnatt
och föresatte mig att lära en lektion i läseboken varje kväll.
Efter ett års studier kunde jag skriva varje dag i en dagbok om våra hjältars bedrifter och jag
var mycket lycklig, fastän jag visste att mitt språk var fruktansvärt fattigt. En gång berömde
fabrikschefen mig på ett möte för att jag studerade och det uppmuntrade mig att arbeta ännu
hårdare. Sedan upptäckte han en dag min dagbok och läste den. Han valde ut några stycken
och hjälpte mig att rätta felen. Han sa att jag skulle skicka dem till en tidning. Samma dag
som de kom fram till redaktionen skrev redaktören till mig och uppmuntrade mig och bad mig
sända regelbundna rapporter. Därefter skrev jag artiklar och berättelser. Ibland var de inte bra
nog och redaktören brukade skicka tillbaka en artikel och tålmodigt förklara hur jag skulle
rätta den, var jag skulle lägga tonvikten och hur jag kunde förbättra mina skriverier. En dag
skickade han mig en novell från de befriade områdena och bad mig lära mig av stilen i den
och själv skriva något liknande. Det uppmuntrade mig och jag studerade ännu mera och
började närma mig den verkliga litteraturen.
Jag kunde slutligen läsa en översättning av Ostrovskijs ”Hur stålet härdades”. Det var som en
uppenbarelse för mig. En ny värld. Efter befrielsen blev jag förflyttad till en annan fabrik i
Shantung och jag tyckte att chefen var mycket korrumperad. Jag avskydde honom och
kritiserade honom en gång på ett möte. Men han fortsatte som! vanligt så jag skrev en artikel
om honom. Den blev publicerad och ledde till mycket bra resultat. Den korrumperade chefen
avskedades och våra funktionärer uppmuntrades. Det gav liksom mera mening åt mina
skriverier, jag såg verkligen att min penna var ett vapen, men jag visste att jag saknade teknik
och kultur. Jag ville studera litteraturen djupare.
Den 4 oktober 1950 när jag arbetade i fabriken fick jag ett brev från Peking med en inbjudan
att studera vid Centrala litterära institutet. Jag kunde inte tro det först. Jag grät med brevet i
handen och trodde att det måste vara en dröm. Jag kunde inte säga ett ord till mina kamrater
som frågade varför jag grät. Men som ni ser var det inte en dröm. Jag är här. Jag studerar och
lyssnar på föreläsningar och är med i gruppdiskussioner med andra erfarna författare. Jag
känner att mitt hjärta blommar här. Somliga frågar varför jag skrattar så ofta och så hjärtligt.
Det bryter fram ur själva mitt innersta, slutade Wu Chang-ying.
Vilken historia från en liten bobbad flicka! Från att rita två bokstäver varje kväll på magen
under filtarna till att ordna dessa så mödosamt inlärda bokstäver till reportage, artiklar och
slutligen skönlitteratur, det är något som gör att man skäms över sin egen lättvunna uppfostran
som man inte gjort mycket av. Wu Chang-ying har nu skrivit sin självbiografi och den putsas
nu av medan hon studerar vid litterära institutet. Hennes noveller publiceras redan i
dagspressen. De lidanden och den bittra kunskap om livet hon samlat under sina få levnadsår
och den järnvilja hon visat kommer att återspeglas i hennes litterära arbeten. Det finns inga
tvivel om att hon med sitt uttrycksbehov har en framgångsrik litterär karriär framför sig och
det finns heller inga tvivel om att hon är kvalificerad att skriva om folket för folket. Hon