Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

44
enbart affisch- eller slagordsstil som bara har innehåll men ingen form”.
Yenankonferensen slog fast att de skapande konstnärerna måste gå till folket, lära av folket,
skapa för folket och samordna sina ansträngningar med dagens ledande politiska uppgifter.
Efter befrielsen förstärktes Yenanveteranerna med författare och konstnärer från Shanghai,
Canton och andra storstäder och med återvändande emigranter från Hongkong, Frankrike och
Amerika. Den överväldigande majoriteten accepterade det program som gjorts upp i Yenan
och spelar i dag sin roll i enlighet med det. För närvarande försiggår en trefaldig utveckling
inom konst och litteratur. De konstnärer och författare som redan gjort sig ett namn och som
nästan utan undantag kommer från överklassen går till folket, lever med bönderna, arbetar i
fabrikerna och tjänstgör i armén. Författare från massorna, som utvecklades under revolutionen
men som då inte hade någon chans att studera, kallas nu in från byarna, fabrikerna och
armén och får studera. Samtidigt är regeringen ute efter nya talanger från böndernas och arbetarnas
led och uppfostrar dem till att bli nya författare och konstnärer. En ny intelligentsia
håller på att skapas ur folket. ”Den folkliga kulturen för folket” blir också ”genom folket” då
dessa nya konstnärer och författare börjar skapa.
Ett typiskt exempel på det nya råmaterial som utvecklas och en underbar illustration till hur
allt som är av värde i det nya Kina verkligen springer upp ur jorden själv är historien om Wu
Chang-ying, en tjugotvåårig studerande vid Centrala litterära institutet som grundades i
Peking i oktober 1950. Wu Chang-ying är en vacker, tämligen fyllig flicka, som ser mycket
yngre ut än hon är med sitt kortklippta pojkhår. Hon har ett smittande, bullrande skratt som
hennes kamrater påstår kan höras ett halvt dussin rum bortom Wus egen lya. Men hon tror att
det nya livet har gett henne mycket att skratta åt. Hon kommer från en bondefamilj och när
hon var nio år såldes hon till en rik bonde som barn-”brud”. När hon inte längre stod ut med
svärmoderns grymma behandling flydde hon och blev tiggarflicka. Efter de mest häpnadsväckande
äventyr som beskrivs på annat ställe i boken kom Wu Chang-ying till Nya fjärde armén
då hon var sjutton år gammal. Hon arbetade i en militär förrådsverkstad i Anhweiprovinsen.
Där mötte hon verkliga mänskliga varelser för första gången i sitt liv, vänner som hjälpte
henne i stället för att slå henne när hon gjorde misstag, kamrater som berättade om det nya liv
som skulle skapas när Befrielsearmén segrade.
– Jag blev så rörd av de människor jag träffade, av arbetshjältarna i fabriken och av deras
självuppoffrande inställning, sade hon när jag talade med henne i det litterära institutet, att jag
på något sätt ville uttrycka mina känslor. Men jag var för blyg att tala om för arbetarna hur jag
kände för dem. Jag ville skriva dagbok och sedan låta alla läsa den. Men jag kunde inte skriva.
Jag hade aldrig gått i skola. Jag beslutade studera. Vi hade mycket lång arbetstid i fabriken för
att kunna besegra japanerna men jag började studera. Jag lovade mig själv att lära mig två
bokstäver om dagen och lärde dem i början genom att se på dem varje ledig minut under
dagen. Våra levnadsförhållanden var mycket svåra. Vi hade bara lampolja tillräckligt för att
man skulle hinna klä av sig och hoppa i säng innan det slocknade. Jag brukade på kvällarna
rita de bokstäver jag sett på under dagens lopp på skinnet på magen med pekfingret. Jag
förbjöd mig att somna innan jag kunde rita dem riktigt. När våra kamrater kunde ge oss
avlöning köpte jag penna och anteckningsbok och senare litet extra lampolja. När några
månader gått och jag kunde några tjugotal bokstäver köpte jag några läseböcker. Då,
japanerna kapitulerade kunde jag flera hundra bokstäver.
Sedan gick Kuomintangtrupperna till angrepp mot oss. Vi måste packa in vår fabrik på våra
ryggar igen och ge oss av. Vi marscherade dagar i sträck, sedan satte vi upp våra maskiner
och producerade ett tag, packade in, marscherade och slogs igen. Men jag hade mina anteck-