Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

42
Ingenting ger ett bättre exempel på det lugn varmed de kinesiska kommunisterna arbetade,
deras fullständiga visshet om den slutliga segern och den betydelse de lade vid att hamra ut en
korrekt teoretisk linje.
Ordförande Maos öppningsanförande och hans briljanta sammanfattning av konferensens
arbete, som sedan publicerades under titeln ”Om konst och litteratur”, är i dag standardverket
för alla skapande författare och konstnärer i Kina. Det är ett märkligt dokument som avspeglar
den kinesiska revolutionens breda humanism. Det är ett värdefullt bidrag till den litterära
teorin och konstkritiken och måste få inflytande på författare och konstnärer i Västerlandet nu
när översättningar är tillgängliga. Huvudtesen är att folket utgör inspirationskällan och
råmaterialet för alla konstnärliga och litterära verk, att folket är konstnärernas publik och
slutliga kritiker, att konstnärer och författare måste gå, till folket och lära av det och sedan
skapa verk för folket på ett språk och i bilder som massorna kan förstå. Vilka är folket?
Ordförande Mao ger en precis definition:
”Massornas breda bas, som utgör mer än nittio procent av vår befolkning, består av arbetare,
bönder, soldater och den lägre medelklassen. Därför måste vår litteratur och konst först och
främst tjäna arbetarna, den klass som leder revolutionen. För det andra bönderna, en stark och
beslutsam allierad till revolutionen. För det tredje de beväpnade arbetarna och bönderna –
Åttonde linjearmén och Nya fjärde armén och andra folkliga enheter som utgör revolutionens
huvudstyrka –och för det fjärde den lägre medelklassen, revolutionens allierade som kan
samarbeta med oss i det långa loppet. Konst och litteratur i det gamla Kina hade inte sina
avnämare bland dessa nittio procent utan bland de tio procenten av överklassens lättingar.
Författarna och konstnärerna själva kom från dessa tio övre procent. Barn till de nittio
procenten hade inga chanser att få studera.”
”Konsten för konstens egen skull” fanns det ingen plats för i Yenan. Den blev raskt nedklubbad
vid konferensen. Även de trögaste av elfenbenstornsförfattarna och konstnärerna såg
klart i Yenan att i en situation där folket kämpade för själva sin existens, måste konstnärer och
författare mobilisera sina talanger, i annat fall skulle de upphöra att fysiskt finnas till,
Från början var konferensen klar över att dess uppgift var att finna ett sätt att förena konst,
drama, musik och litteratur med den revolutionära rörelsen. När frågan om ”auditoriet” löstes
till förmån för massorna var arbetsmetoden klar. Ordförande Mao fördömde med skärpa
intellektuella som låtsades vara intresserade av arbetare och bönder men i själva verket
föraktade ”deras känslor, deras uttryckssätt och primitiva stil i litteratur och konst, d. v. s.
deras väggtidningar, väggmålningar, folksånger, folkliga berättelser och samtalsspråk.”
”Kanske”, fortsatte han, ”visar de intellektuella ibland sin förtjusning för dessa ting men det
beror på nyfikenhet, önskan att använda dem för att dekorera sina egna verk med, eller också
fascineras de av deras efterblivna aspekter.”
Han uppmanar sådana människor att gå till folkets liv, leva i byarna, arbeta i fabrikerna,
kämpa i armén, dela folkets känslor, absorbera dess språk och konstformer och framför allt att
lära av folket. Ordförande Mao varnade för den beskyddande inställningen hos de
intellektuella som anser sig själva vara lärare och vilkas mål i bästa fall är att höja folkets
kulturella nivå till sin egen nivå. ”Vi ämnar inte försöka höja detta folk till den feodala
klassens, medelklassens eller den lägre medelklassens höga kulturella nivå”, förklarade han.
”Vi vill i stället höja det i den riktning som det redan är på väg. Lösningen måste grundas på
deras nuvarande kulturella nivå och deras primitiva former av litteratur och konst ... Folkets
liv är guldgruvor och skattkammare från vilka litteraturens och konstens råmaterial hämtas.
Dessa råmaterial är tillfinnandes bland folket i sin ymnigaste, kraftfullaste och elementäraste