Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

38
en dag genom att bränna gas inne i ugnen.
I början av 1951 hade man huggit sönder det solida tvåhundratonsblocket i ugn nr 2 och den
började arbeta. Så småningom kommer alla de andra ugnarna att repareras och gamla ”Drakögonen”
kommer att arbeta med fullt pådrag, tre skift om dagen varje dag om året. Ordentlig
mat och betalning, nybyggda bostäder, arbetsförsäkring och framför allt arbetarnas deltagande
i företagsledningen har skapat en entusiasm där, som måste komma gamla ”Drakögonen” att
blinka av förvåning efter alla åren av korruption och ineffektivitet under Kuomintang och
eländet och hopplösheten under den japanska ockupationen. Av de 5.000 arbetarna deltar
2.000 i analfabetskolorna. De har en utmärkt klubb, eget sjukhus, yrkesskola, kooperativ affär
och skola för barnen.
Inget kan göras utan arbetarnas aktiva deltagande, från frågan om anställande och avskedande
av arbetskraft till uppställandet av årets produktionsplan. Företagsledningen är ett uttryck för
arbetarnas idéer och önskemål i relation till statens behov. Och det är som ordförande Mao
vill ha det. Det är därför ”Drakögonen” framställde mera stål under tjugo månader i Folkets
Kina än under sina tidigare trettio års existens.
Feng Feng-gruvorna, Tientsins textilfabriker och ”Drakögonen” är alla statliga koncerner där
det är lättare att genomföra ordentliga arbetsförhållanden än i privata kapitalistiska koncerner.
De senare spelar och kommer att för någon tid fortsätta att spela en viktig roll i Kinas industriella
produktion men en titt på fackföreningslagen, som trädde i kraft den 29 juni 1950,
visar att om arbetarna utnyttjar sina rättigheter enligt denna lag kan de få lika bra förhållanden
i de kapitalistiska företagen. I de s. k. fackföreningarna under Kuomintangperioden hade
arbetarna inga som helst rättigheter, men de 5.490.000 (i maj 1951) fackföreningsmedlemmarna
i Kinesiska folkrepubliken , har rättigheter som är nedskrivna i svart på vitt och kan
genomtvingas med lagens hjälp.
Paragraf 1 i fackföreningslagen definierar fackföreningarna som ”massorganisationer av
arbetarna på frivillig grundval”. Alla kropps- och andra arbetare vars löner utgör deras enda
eller huvudsakliga levebröd har rätt att vara medlemmar i fackföreningen. Tvångsmedlemskap
eller ”closed shop”-principen är emot regeringens politik att uppmuntra framsteg genom tryck
underifrån. Regeringen uppmuntrar alla arbetare att gå med i fackföreningen men tvingar dem
inte. Arbetarna i det nya Kina har en helt annan ställning än arbetarna i kapitalistiska länder
med gamla fackföreningstraditioner, där arbetarna med rätta fruktar att arbetsköparna skall
använda icke-organiserad arbetskraft för att angripa deras levnadsstandard. Kapitalisterna i
Kina kan aldrig bli en dominerande politisk kraft, den politiska makten ligger säkert i
händerna på arbetare och bönder, som utgör majoriteten av befolkningen. Att använda
oorganiserade för att sänka standarden är omöjligt. Det förekommer inget hot mot
levnadsstandarden från icke-organiserade arbetare. Man har allt att vinna genom att uppfostra
dem och låta dem komma in i fackföreningarna när de är övertygade om deras fördelar.
Omkring 85 procent av arbetarna är redan organiserade –sex gånger så många som 1946.
Paragraf 2 innehåller en viktig bestämmelse som mycket väl kunde införas i fackföreningarna
i många västerländska länder, nämligen att ”medlemmarna ... skall ha rättighet ... att när som
helst avsätta eller ersätta alla representanter eller styrelsemedlemmar som de har valt. Fackliga
organisationer på alla nivåer skall avge rapporter om sin verksamhet till fackföreningsmedlemmarna
...”. Det finns alltså inga chanser, som så ofta händer i Västerlandet, för
fackföreningsbyråkrater att installera sig själva på livstid.
Paragraf 6 talar om att motsvarigheter till företagskommittéerna i de statliga företagen skall