Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

35
kvinnliga, valdes. Kvinnorna fick samma rättigheter och löner som männen och alla arbeten i
laboratorier och kontorsavdelningar stod även öppna för dem. Företagskommittéer bildades
liksom i Feng Feng-gruvorna. Dessa var ansvariga för anställande och avskedande av arbetskraft,
befordringar och degraderingar, beröm och kritik och översyn av arbetstider och
arbetsförhållanden. Lönerna ökades formellt fyrfaldigt men reellt tiofaldigt.
Nittio procent av arbetarna var analfabeter, nu går över 3.000 i fritidsskolor där de förutom att
de lär sig läsa och skriva också får en god elementär undervisning i politisk teori och
orienteras om Folkregeringens politik. Bara genom att vandra i fabriken och på måfå tala med
några arbetare fick man intryck av att tala med folk som plötsligt hade kommit upp till
dagsljuset efter att ha varit kedjade i underjordiska källare.
Där var Liu Liu-shi, mjuk, blyg och feminin, som satte ner en stor stapel spindlar när hon
pratade med mig ett ögonblick. Hennes arbetskamrater måste övertala henne för att hon alls
skulle säga något. Hennes lugna madonnaansikte och stora ögon fylldes fortfarande av sorg
när hon berättade hur hon fött sitt barn på fabrikens toalett och själv släpat vid vävstolen
nästan till det ögonblick barnet föddes och varit tillbaka vid vävstolen samma eftermiddag.
Hon var dotter till en fattig bonde och blev bortgift när hon var femton år. Hon skickades till
fabriken av sin svärmor för att hennes man inte skulle behövde arbeta. Hon måste dölja sin
grossess och sedan gömma barnet för att inte bli avskedad. Hon hade barnet i en liten låda vid
vävstolen och när förmannen kom stoppade hon bomull i munnen på barnet i fall det skulle
börja skrika. Hon var i dödsångest om förmannen stannade alltför länge ty barnet kunde
kvävas. Hon måste försöka få tillfälle att i hemlighet dia honom vid sina bröst. En del av den
eländiga mat hon själv skulle ätit till lunch måste hon ta hem till sin värdelöse man. I dag
lekte barnet lyckligt i fabrikens kindergarten och skulle snart börja skolan.
Vi fann Pei Hwei-chan i färd med att ta isär en vävstol, hennes livfulla, elfenbensfärgade
ansikte och händer var nersmorda med fett. Hon var klädd i långa blåa byxor som var tätt
åtsatta vid anklarna och en kort vit blus. Med sina gnistrande humoristiska ögon gjorde Pei
Hwei-chan ett mycket energiskt och intelligent intryck. Det var ingen större överraskning att
hon hade varit en stridbar arbeterska som gått in och ut ur fängelserna under japanerna och
Kuomintang och slagits och torterats. Hon hade tillhört fabriksvakten som skyddat maskineriet
och ordnat Kuomintangregementets kapitulation. Något av det första hon gjorde efter
befrielsen var att skilja sig från sin oduglige man i det arrangerade äktenskapet och börja i en
fackföreningsskola för tekniker. Då hon var på skolan gick hon in i kommunistiska partiet.
Hon håller just på att avsluta sin ingenjörsutbildning nu och är en av fabrikens mönsterarbetare.
Många flickor som jag talade med hade varit i fabriken sedan de var nio år och hade
arbetat tolv timmar om dagen i åratal utan betalning.
Jag talade med Wang Te-sen, en liten man med rakat kulformigt huvud. Han innehade det
nationella rekordet i textilproduktion.
– Under japanerna och Kuomintang, sade han, var vi inte män och kvinnor. Vi var djur. Vi
måste buga varje gång en japan kom i närheten. Om de kom bakifrån och vi inte sett dem slog
de oss i huvudet. Vi ställdes upp och tvingades slå varandra och japanerna slog dem som inte
slog hårt nog. Nu behandlar alla oss som jämlikar. Vi driver fabriken. Allt vi producerar
kommer vårt eget folk till godo. Förr blev vi inspärrade i fängelse om vi klagade och fick
stryk om vi kom med förslag. Nu lyssnar man om vi har klagomål och drar nytta av våra
förslag.
Som nationell arbetshjälte hade Wang fått åka till Peking och hade tillsammans med andra