Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

34
Kuomintang sysselsatte den 4.800 arbetare och hade 60.000 spindlar och 2.100 vävstolar.
Arbetstiden var i början tolv timmar men reducerades senare till tio timmar om dagen.
Råbomullen importerades från Amerika till stora kostnader. Lönerna under Kuomintang
uppgick i medeltal nominellt till tvåhundra skålpund hirsmjöl i månaden, men på grund av
den våldsamma inflationen och arbetsköparnas vana att skjuta upp avlöningsdagen två till tre
veckor medan de spekulerade med arbetarnas löner, fick arbetarna reellt bara fyrtio till femtio
skålpund. Frånvaro under bara en enda dag medförde förlust av hela månadslönen. Strejker
och protestaktioner var vanliga men slutade alltid med arrest och tortyr av ledarna. Ofta kom
de bort och alltid blev de avskedade och svartlistade från andra textilfabriker. Arbetarna blev
slagna och pryglade för att de skulle hålla arbetstakten uppe och kvinnliga arbetare svimmade
ofta vid sina vävstolar. Under vilka omänskliga förhållanden barn och kvinnor i synnerhet
utsögs i denna och andra fabriker hör till ett annat kapitel. I allmänhet var förhållandena
desamma som rådde i England under den industriella revolutionens första tid men med moderna
amerikanska utsugningsmetoder.
Tre månader före befrielsen producerades 3½ meter väv per vävstol och timme. När
Kuomintang började förstå att slutet närmade sig, minskade de amerikanska råbomullssändningarna
tills fabriken stoppade, men arbetarna bodde fortfarande kvar på fabriksområdet.
Under de sista sex veckorna började Kuomintangagenter sabotera i fabrikerna och stjäla
maskinerna. En vakt på 600 arbetare, varav fyrtio kvinnor, bildades. Då Befrielsearmén
närmade sig Tientsin ockuperade Kuomintangtrupperna fabriken och satte upp artilleri på
fabriksgården. Arbetarvakten skickade delegater genom stridslinjen för att leda Befrielsearméns
styrkor till fabriken och tvinga Chiang Kai-sheks trupper att ge sig. Samma natt
Kuomintangtrupperna kapitulerade startades generatorerna och följande dag var produktionen
åter igång.
När jag besökte fabriken hade den varit befriad något över två år. Den hade utvidgats och
hade nu 2.700 vävstolar, 100.000 spindlar och sysselsatte 7.200 arbetare varav 3.500 kvinnor.
Produktionen är nu 41/4 meter per vävstol och timme. Arbetsdagen är delad i tre skift på åtta
timmar och med tjugo minuters lunchrast. All bomull som användes i dag har odlats i Kina –
till den amerikanska regeringens stora förargelse. Den hade hoppats att genom blockaden
avskära Kinas import och därigenom stoppa dess textilindustri.
Men siffror och torra fakta är ett föga målande sätt att beskriva de revolutionära förändringar
som inträffat i textilfabriken nr 2 och i alla andra textilfabriker över hela Kina. Den entusiasm
varmed veteranerna bland arbetarna, av vilka många fortfarande är unga till åren, talar om
förändringarna i sina liv, är svår att återge i tryck. I början var de flesta textilarbetarna liksom
hamnarbetarna tveksamma om Folkregeringen verkligen skulle stå på det arbetande folkets
sida. De flesta av de gamla förmännen stannade kvar i sina arbeten under de första veckorna.
De spred ut rykten att Kuomintang snart skulle vara tillbaka och då på vanligt sätt bestraffa de
stridbara arbetarna. Så småningom blev arbetarna övertygade om att de gamla tiderna var slut
för alltid. De kunde välja sina egna fackföreningsfunktionärer. Det dröjde inte länge innan de
ordnade massmöten och anklagelsemöten där förmännens brott räknades upp. En hade våldtagit
inte mindre än sexton kvinnliga arbetare och antagligen otaliga andra som inte sade
något på mötet, en annan hade specialiserat sig på att ange misstänkta kommunister för
Kuomintang och japanerna, och andra åter var experter på batonger eller på att roffa åt sig
arbetarnas löner. Sedan anklagelsemöten hållits på varje avdelning var få av de gamla
förmännen kvar. En del arresterades, andra sändes till kurser i omskolningsinstituten eller vid
Folkets revolutionära universitet i Peking. Nya förmän och arbetsledare, både manliga och