Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

33
– En inte så liten del av de pengar som användes för att utrusta den här klubben kom från Che
Chao-hsiang och de andra. Pengar som de hade tagit ur våra fickor under årens lopp.
En konstnärlig konsekvens av krossandet av bossystemet var ett utmärkt skådespel, ”Lucka nr
6”, som blev populärt över hela Kina. Två unga Tientsinförfattare arbetade i hamnen under
slutfaserna av kampen mot bossväldet. Sedan segern vunnits skrev de tillsammans med
arbetarna ett skådespel som noggrant beskrev systemet och hur det besegrades. Arbetarna
själva skrev det mesta av dialogen och den föreställning jag såg i Pekings Konstnärliga
folkteater spelades nästan uteslutande av hamnarbetare. Det var bara yrkesskådespelare i
några av de större rollerna. Det var en högst gripande och realistisk föreställning. Jag såg den
bara ett par veckor efter det jag talat med Tsang Wei-hsieh och alla hans ord blev levande.
Teatern var reserverad för byggnadsarbetare och många av dem såg en teaterföreställning för
första gången i sitt liv. De lutade sig framåt och grep tag i bänkarna framför, sög in varje ord
och gest och deras grova ansikten återspeglade varje känsla som uttrycktes på scenen. Det var
deras egna liv som skildrades framför dem.
I sista akten av skådespelet planerar bossarna att mörda den funktionär som organiserar
arbetarna. I sista minuten upptäckes komplotten och bossarna arresteras och dras inför ett
anklagelsemöte. Det finns en stark känsloladdad scen där hamnarbetarna med stigande lidelse
drar fram tragedier ur sina liv och slungar sina anklagelser mot de skräckslagna bossarna. Vid
ett tillfälle rusar hamnarbetarna upp för att slå dem men milisen kommer in och skyddar
bossarna. Det blev vild uppståndelse i salongen. Arbetare rusade upp och ropade ilsket att
milisen skulle gå ut. De ville att rättvisan skulle ha sin gång på scenen. Lyckligtvis – för
skådespelarna – gick ridån medan bossarna släpades iväg av milisen.
5. En ny giv för arbetarna
Vid ingången till textilfabriken nr 2 i Tientsin var en väggtidning uppsatt vid mitt besök. Den
var typisk för många andra som jag sedan sett i andra fabriker där de kinesiska arbetarna
protesterar mot planerna att remilitarisera Japan. Det var en serie affischer som livfullt
skildrade arbetarnas lidande under den japanska ockupationen. Där fanns halvnakna arbetare
som piskades av japanska vakter, andra som var bundna vid träd och som anfölls och slets
sönder av utsvultna polishundar medan flinande japaner såg på. Det var inga fantasterier av
sadistiska konstnärer utan återgivandet av verkliga händelser som upplevts av många som
fortfarande arbetade i textilfabriken.
När jag frågade den första arbetare jag mötte vad som var främsta skillnaden i arbetsförhållandena
under japanerna och Kuomintang svarade han:
– Skillnaden låg i tortyrmetoderna. Japanerna använde hundar och piskor, Kuomintang
använde de amerikanska metoderna med batonger och elektrisk tortyr. Levnads- och arbetsförhållandena
var desamma.
Under japanerna var fackföreningarna förbjudna, under Kuomintang fanns det skenfackföreningar
i vilka arbetarnas enda rättighet var att betala sina kontingenter. En arbetare
som vågade ställa krav av något slag till de s. k. fackförenings funktionärerna blev nästan
säkert arresterad. Alla fackföreningsfunktionärer var agenter för Kuomintangs hemliga polis
och deras viktigaste uppgift var att spionera på stridbara arbetare och misstänkta
kommunister.
En sjättedel av alla Kinas industriarbetare är sysselsatta i textilfabriker och utvecklingen i den
av staten ägda textilfabriken nr 2 i Tientsin är typisk för alla textilfabriker i hela Kina. Under