Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

30
bossen. Och det var den normala procenten i alla hamnar i hela Kina. Vad Tsang fick behålla
motsvarade ett paket cigarretter i månaden. Men man lät också förstå att han kunde bättra på
sin lön genom att stjäla, och att ingen brydde sig om hur mycket han stal så länge bossen och
polisen fick sin del av alla stora kap. I början var Tsang Wei-hsieh mycket dålig på att stjäla.
Han var nybörjare och de äldre männen ”litade” inte genast på honom. Dessutom tyckte han
inte om att bli tjuv.
Men han hade familj att försörja. Hans yngre syster hade fått arbete i en textilfabrik men fick
som lärling ingen lön och bara två eländiga bullar att äta om dagen. Tsang lärde sig snart att
stjäla. Småsaker som tvål och dylikt kunde han behålla själv( Mera värdefulla saker måste han
överlämna till bossen som betalade en del i mutor till polisen, behöll större delen själv och
gav Tsang Wei-hsieh resten. En gång stal Tsangs lag på order av Cheh Chiao-hsiang, bossen,
3.600 säckar ris. De tömde säckarna och fyllde dem sedan med gammalt ris och sand. (Det är
inte att undra på att engelska affärsmän i Hongkong lovordade kommunisternas upprensning i
Shanghai och Tientsin.) Eftersom Tsang var ett sällsynt undantag – han kunde läsa och skriva
– fick han en tid arbete som förman med topplön – 40 skålpund vetemjöl i månaden som han
fick behålla själv – men utan chans att stjäla. På den lönen gifte han sig.
I tio år arbetade Tsang Wei-hsieh i hamnen. När japanerna besegrats såg han och de andra
hamnarbetarna fram mot ett nytt liv. Japanerna hade förbjudit fackföreningar och det första
arbetarna begärde av Kuomintang var rätt att bilda fackföreningar. Kuomintang gick med på
det. Fackföreningar bildades – med bossarna på alla ledande poster. Systemet var detsamma
som förut. Tsangs egen ställning blev sämre. Kuomintangtjänstemän sålde det mesta av
maskineriet i den fabrik där hans syster arbetade och fabriken stängdes. Hans bror miste sitt
arbete och Tsang måste ännu en gång försöka försörja hela familjen. Kuomintangkorruptionen
var värre än något japanerna hade tillåtit. De stigande priserna åt upp hans lilla lön. Hans
hustru dog av tuberkulos som hon ådragit sig genom svält.
Det var svårt att tro allt detta där vi satt i det bekväma klubbrummet och läppjade på ett glas
öl medan fartygen gled förbi utanför och lade till vid kajen mitt emot, men Tsangs dödliga
allvar och de dystra nickarna och instämmande utropen från männen som samlats runt vårt
bord betygade berättelsens sanning
Amerikanerna kom och under en månad trodde hamnarbetarna att det skulle bli en vändning
till det bättre. Amerikanerna gav konservburkar i dricks och propagerade för ett ”nytt sätt att
leva”. Men bossarnas korruption och brutalitet var desamma som förut och Tsangs illusioner
om amerikanerna gick förlorade när han transporterade varor till en restaurang en natt och såg
amerikanska soldater rada upp alla flickorna, tvingade dem att klä av sig och efter en kort
inspektion började våldta dem. Bortsett från att man kunde stjäla livsmedel av bättre kvalitet
vid lossningen av amerikanska båtar försämrades bara situationen. Bossarna var i sin dubbla
egenskap av utplundrare och fackföreningsledare ännu arrogantare än förut. De investerade de
pengar de stal från arbetarna i egendom som övergetts av japanerna. De uppträdde som
hemliga agenter för Kuomintang liksom tidigare för japanerna och rapporterade alla arbetare
som visade oppositionella tendenser.
Sedan kom kommunisterna. Hamnarbetarna hade inga illusioner om bättre behandling.
Tientsin låg långt borta från gerillastyrkornas operationsområden. Få av männen hade någon
erfarenhet av kommunisterna och om de hade någon höll de tyst av fruktan för bossarna.
Under flera veckor skedde inga förändringar. Men bossarna började bli, litet nervösa. På eget
initiativ erbjöd de sig att låta arbetarna få behålla halva avlöningen. Det accepterades som ett
högst rimligt förslag. När allt kom omkring var en halv limpa bättre än en eländig tugga av en