Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

29
och måltider. Den är i själva verket gruvans verkliga ledning. Dess beslut måste godkännas av
direktören och sedan de godkänts av honom är han ensam ansvarig för deras genomförande.
En permanent kommitté bestående av direktören, ordföranden i fackföreningsavdelningen och
en delegat utsedd av gruvarbetarna (vanligtvis, men inte nödvändigtvis, den kommunistiske
avdelningssekreteraren) sammanträder dagligen, och gruvornas skötsel är ständigt under dess
kontroll. I de sällsynta fall då oenighet uppstår med direktören kan företagskommittén vända
sig till vederbörande ministerium, men tills beslut har fattats måste den fortsätta att arbeta
under direktören.. I varje företag och fabrik som jag besökt säger man i ledningen att den
verkliga produktionsstegringen inträffade då företagskommittéerna bildades och arbetarna
verkligen kände att de hade kontroll över företaget.
Bossystemet var en illa beryktad institution i Kina, som fortsatte att fungera flera månader
efter befrielsen. ”Bossen” var hantlangare åt kapitalisterna, Kuomintang eller japanerna. Han
var ett direkt skott på det feodala systemet. På samma sätt som godsägarnas huvudmän i
byarna var ansvariga för militärutskrivningarna var bossen ansvarig för anskaffandet av
arbetskraft till japanska eller Kuomintangledda företag. Han gjorde upp anställningskontrakten
och hade hand om löneutbetalningarna i slutet av varje månad, då han gav
arbetarna vad han tyckte var lämpligt. I Feng Feng till exempel hade de flesta arbetarna ingen
aning om vad de hade rätt att få i lön. I en del trakter tvingade bossarna arbetarna till gruvorna
och föste iväg dem dit som boskap. I städerna fruktade de arbetslösa ständigt att bli gripna av
bossarna. Sprit tillsatt med narkotika och lockfåglar från bordellerna användes för att få fast
arbetare och tillfredsställa det omättliga behovet av arbetskraft i industrin och speciellt i
gruvorna, där männen dog fortare än de hann ersättas. Bossarna fick premium för varje
levererad arbetare.
I transportindustrin var bossystemet särskilt förödande och Tientsins hamnarbetare har fortfarande
bittra minnen av förhållanden som verkar otroliga tills man talat med folk som lidit
under dem och med de som krossat dem. Till ett par månader efter befrielsen var Tientsins
hamn (och detsamma gällde alla Kinas kuststäder) uppdelade i olika ”koncessioner”. Varje
sådan koncession var privat tummelplats för en feodalkapitalist som använde en boss att
bearbeta den. Bara en boss' gäng kunde lasta eller lossa fartyg i den koncessionen. Om andra
gäng råkade komma in på området blev det strider som var lika blodiga och vilda som förr i
världen, då de livegna tvingades slåss om en feodalherre invaderade sin grannes territorium.
Om arbetare från ett gäng måste bege sig över ett annat gängs område för att leverera gods
måste de betala transit-”skatt”. Arbetare som satte sig emot systemet blev snabbt omhändertagna,
pryglade med de brutala batongerna som bossarna alltid bar på sig eller knivhöggs och
kastades i vattnet.
Tsang Wei-hsieh, som spelade en stor roll vid systemets krossande i hela Kina, gav mig en
noggrann redogörelse för hur systemet fungerade och hur det avskaffades. Han är nu hamnarbetarnas
representant i Tientsins hamnstyrelse och han tog emot mig i den luxuösa nya
Sjömansklubben, som hade öppnats en månad tidigare i Tientsins hamn. (Hamnarbetare som
arbetar från fartyg till kaj är nu medlemmar i sjöfolkets fackförening.)
Tsang Wei-hsieh ser mycket bra ut och har ett beslutsamt uttryck i ansiktet, vilket är brunt och
väderbitet som hos en man som arbetat utomhus hela sitt liv. Han är grov, axelbred och stark
och ser intelligent och ärlig ut. Hans far dog av svält när sonen var tolv år och Tsang försökte
försörja sina yngre syskon genom att sälja cigarretter. Slutligen blev han rekommenderad till
en boss och tog jobbet hellre än att bli tvingad till de japanskledda gruvorna. Han skulle få
vad som motsvarade 150 skålpund majsmjöl i månaden men 95 % av lönen måste lämnas till