Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

27
åtgärder infördes för första gången. Gruvarbetarna valde 66 ombud för säkerhetstjänsten som
fick specialutbildning. Elektrisk belysning i gångarna, Edisons säkerhetslampor för varje
gruvarbetare, ventilation och luftkonditionering, gasundersökning innan gruvarbetarna fick gå
ner i schakten, lektioner och demonstrationer övertygade så småningom gruvarbetarna om att
Lao Ching-je var en bedragare. De kastade ut honom.
När Lo Yung-chin hade badat i det nybyggda badrummet vid gruvöppningen – det finns
badhus vid alla fyra gruvorna i Feng Feng – fick han tid att prata med mig. En vecka tidigare
hade han slagit alla rekord i Kina genom att bryta 253,4 ton kol på ett 7 tim. 20 min:s skift.
Han är en massiv man och såg dubbelt så massiv ut i den tjocka, vadderade svarta uniform
som gruvarbetarna använder. Varför ville han slå rekord? Det blev snart klart.
Lo Yung-ehin härstammade från en gruvarbetarfamilj. Hans farfar började arbeta i Feng Fenggruvorna
vid tretton års ålder. Hans far och hans två äldre bröder arbetade också där. Lo själv
började arbeta som vagnkörare vid tolv års ålder. Varken han eller hans bröder hade någon
skolutbildning. När han var arton år hade han just börjat arbeta som kolbrytare då japanerna
kom. De slog nästan ihjäl honom därför att han protesterade när de lät honom börja vid
kolvagnarna igen i stället för att låta honom fortsätta med kolbrytningen. Han fick några
sojabönsfoderkakor om dagen att äta och för sin lön kunde han köpa ett och ett halvt skålpund
ris var fjortonde dag. Han blev slagen av japanerna, av marionettförmannen och av de brutala
”bossarna” som var japanska agenter. Dessa skaffade arbetskraft och tog för sig en stor
procent till och med av den eländiga lön Lo fick. Gruvarbetarna började äta kolstybb för att
försöka lindra hungersmärtorna. Sedan började de dö och bossarna kastade deras kroppar i
gruvhålan. ”En dag”, sade Lo, ”föll min arbetskamrat omkull av utmattning. Han kämpade sig
upp på fötter igen men föll åter. Bossen tog upp honom och kastade honom levande i ett
schakt till liken därnere.” Los egen far dog av svält. Han var bara femtio år men utsliten av
slavarbetet och svältkosten.
Lo visste ingenting om politisk teori. Han visste inte mycket mer om kommunisterna än att
gerillaförband ibland kom ner till gruvorna från Tai Hanbergen och kidnappade eller skrämde
de brutalaste ”bossarna” och förmännen. ”Och jag visste att de var emot att arbetarna blev
slagna”, tillade han. Då och då brukade gruvarbetare försvinna och förena sig med gerillastyrkorna.
En gång kom några gruvarbetare med en grupp gerillasoldater med bakbundna
händer. De berättade för den japanska vakten vid gruvporten att de hade tagit dem tillfånga.
Några minuter senare var gerillasoldaterna fria. De hade fått fram sina pistoler och klarat av
de åtta japanska vakterna. Gerillasoldaterna, de japanska fångarna och de gruvarbetare som
hade planlagt kuppen försvann tillbaka till bergen.
Efter åtta års obeskrivligt elände för gruvarbetarna gav sig japanerna iväg och Befrielsearmén
kom och övertog Feng Feng. Officerarna visste mycket om hur man slogs med japanerna och
samarbetade med bönderna men föga om hur man sköter gruvor och fabriker. De började lära
sig av arbetarna och införde anständig arbetstid och ordentlig mat. Men det dröjde inte länge
innan Kuomintang angrep distriktet. Arbetarna transporterade varje maskindel som kunde
skuvas lös, inklusive generatorerna, på sina ryggar och i handkärror upp till bergen. Gruvorna
sattes under vatten och Kuomintang lyckades inte få ut ett enda ton kol ur gruvorna. Senare
jagades de bort och gruvarbetarna kom tillbaka.
Ordförande Maos tre principer för den industriella utvecklingen genomfördes. De var: 1. Att
bilda demokratiska fackföreningar och etablera största möjliga samarbete mellan
kommunistiska partiet, fackföreningarna och ungdomsorganisationerna. 2. Att få fram det
maximala antalet funktionärer ur arbetarleden. 3. Sedan produktionen stegrats måste