Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

26
mot ett förtryck som har få motsvarigheter i historien. Det är omöjligt att i en bok som denna
mer än skissera några få typiska exempel på vad som försiggick i den inte så avlägsna
”gamla” tiden och på hur livet har förändrats. Ett sådant exempel är Feng Fengs kolgruvor
som ligger vid foten av Tai Han-bergen i gränsdistrikten Hopei–Honan–Shansi–Shantung.
Dessa berg utgjorde en av de berömdaste baserna för Åttonde linjelinjearméns gerillastyrkor.
Från bergsluttningarna ser man gruvornas träöverbyggnader, kraftcentralens skorstenar och
staplarna av pitprops för gruvingångarna och 1951 rad efter rad av nybyggda tegelhus. De är
byggda över gruvöppningarnas nivå där luften är fri från rök och koldamm. Vid en närmare
besiktning finner man små trevliga stugor där gruvarbetarna och deras familjer bor hyresfritt
med kol för uppvärmning och matlagning och med elektricitet gratis. Då jag besökte gruvorna
höll man just på att göra färdigt ett nytt fint sjukhus.
På vägen ner från stugorna till gruvan måste man gå försiktigt för att undvika talrika hålor i
marken. Det finns hundratals sådana hålor i varje sluttning och backe. Under den japanska
ockupationen brukade gruvarbetarna bo där. De frös på vintern och plågades av översvämningar
på sommaren, de levde och dog i dessa hålor som grävts ut i varje strimma jord som
inte gick att odla.
Runt gruvöppningen finns många övergivna schakt där gruvarbetarna brukade gräva efter kol
för egen räkning. När man ser ned i ett sådant schakt finner man att det är halvfullt med
vitnade ben och skallar. Det finns tjogtals sådana schakt dit femton eller tjugo kroppar
kastades varje dag under den japanska ockupationen. Det var gruvarbetare som dukade under
av svält på vägen till arbetet eller under arbetet. De som dog hemma virades i halmmattor och
begravdes. Ingen gruvarbetarfamilj hade råd att köpa en kista, och att begravas utan kista
anses i Kina som en större olycka än döden själv.
I gruvan nr 1 brytes kol ungefär tre hundra fot under markytan. Det finns ingen hiss så jag
gick nedför den branta gruvgången som gruvarbetarna använder, nedför ännu brantare
trappsteg uthuggna i klippan och ännu en sluttande gång där fukten dryper efter skiffertaket
och små rännilar rinner efter stigen. Efter en kilometer eller två av omväxlande gångstigar och
trappor hörs plötsligt dundret och rasslet av kolblocken fruktansvärt nära och vi närmar oss
scenen för kolbrytningen. Där håller män med kolsvarta ansikten på att släpa timmer och
andra skyfflar vilt kol i en ändlös transportbana och en borrare med ansiktet svart och
glimmande som kolet självt går till angrepp mot kolflötsen med en pneumatisk borr. Kolet
kom nedrasslande i stora stycken och timmermännen, rörliga som katter, satte pitpropsen på
plats för att hindra taket att falla in när kolen smälte bort för borrarens attacker. Han hade inte
tid att tala med en journalist. Han hade bråttom att driva in spikar i den amerikanska
aggressionens likkista. Det var så han framställde det.
På den ansträngande vägen tillbaka uppför den branta gruvstigen och trapporna stannade vi
och vilade och drack en kopp grönt kinesiskt te vid en säkerhetsstation. ”Det här var Lao
Ching-jes tempel förut”, förklarade guiden. ”Han var gruvans gud. Om gruvarbetarna inte
producerade tillräckligt kunde han bli arg och tala genom en explosion som kunde döda ett
halvt dussin arbetare. Åtminstone påstod japsen det och de flesta av de analfabetiska gruvarbetarna
trodde på dem. Innan de började sitt skift ställde japanerna upp dem och lät dem
upprepa nåt buddhistiskt trams som man sa skulle skydde dem om de arbetade duktigt. De
drack det gasfyllda vattnet som rinner genom gruvgångarna därför att Lao Ching-je hade
skaffat dit det. Ifall Lao Ching-je vrålade och eldflammor kom ur hans mun skulle de kasta sig
raklånga på marken. Det var de enda säkerhetsåtgärder som japanerna införde.”
Efter befrielsen flyttade Lao Ching-je till en mera undanskymd plats i gruvgången. Säkerhets-