Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

23
reformen, alla kvinnorna, inklusive dem i godsägarnas hushåll, hade haft fördel av lagarna om
likhet mellan könen. De enda som förlorat något var de 45 godsägarna, en liten del av de
3.000 invånarna. Det är ingen överdrift att säga att i Ya Men Ko mellan 90 och 95 procent av
befolkningen var entusiastiska och medvetna anhängare av det nya Kina. De hade aldrig haft
en chans eller en dröm om en chans tidigare i historien. Det är därför inte så underligt att
tjogtals av dem anmälde sig som frivilliga för att på slagfälten i Korea försvara Ya Men Kos
chanser till en fortsatt lysande framtid. Jag fann att många av dem hade anmält sig, men när
jag var där hade ingen tagits ut.
Eftersom de förändringar som inträffat eller håller på att ske i Ya Men Ko genomföres i hela
Kina och bondefrågan är en av de viktigaste frågorna som påverkar hundratals miljoner bönder
i hela Asien och Europa, är det värt mödan att studera lagen om jordreformen som antogs
av Folkrepubliken den 30 juni 1950. Det är ett beundransvärt mänskligt dokument som avspeglar
de kinesiska ledarnas politiska mognad. Lagen och de grundläggande instruktionerna
för dess tillämpning visar den utomordentliga omsorg varmed de garanterar att ingen orättvisa
skall vederfaras någon del av samhället, inte ens dem som har varit bittra motståndare till
framstegen i det förflutna. Ändamålet med lagen fastslås i första paragrafen av de allmänna
principerna:
”Den feodala utsugningen genom systemet med att en godsägarklass är i besittning av jorden
skall upphävas och systemet med bondeägd jord införas.”
All egendom som tillhör godsägarna utom hans hus och personliga tillhörigheter skall konfiskeras,,
men godsägaren kan sedan få jord på samma basis som bönderna vid den allmänna
fördelningen. En areal på upp till en procent i varje distrikt skall även tas undan för godsägare
och andra personer som har flytt eller samarbetat med fienden. Om de inte har begått allvarliga
krigsförbrytelser skall de också få jord när de återvänder till byarna. Under mellantiden
skall den jord som reserverats för dem arrenderas, ut till bönder så att produktionen inte lider
men. Jord som tillhör kyrkor, tempel, gamla heliga platser, klosterordnar etc. skall konfiskeras
men monumenten och alla byggnader av historiskt värde måste omsorgsfullt bevaras. Präster,
munkar och nunnor skall få jord på samma grunder som andra samhällsmedlemmar om de
inte har andra inkomstkällor. I allmänhet konfiskeras jord om den användes som kapital, om
den arrenderas ut och inte brukas av ägaren, men ifall jord har köpts för inkomster av ägarens
eget arbete eller tillhör gamla personer som lever ensamma eller medellösa änkor och
änkemän som är beroende av inkomsten av arrendet för sitt uppehälle, kan ägarna få behålla
sin egendom.
De mest detaljerade instruktioner ges i den lag som förklarar hur ett distrikts klassammansättning
skall analyseras. Graderingarna mellan godsägare, rika bönder, välbärgade medelbönder,
medelbönder, fattiga, bönder och arbetare beskrives klart liksom det korrekta förfarandet i
varje fall. Det avsnitt som behandlar medelbönderna säger till exempel: ”Medelbönderna är
helt eller huvudsakligen beroende av sitt eget arbete för sitt uppehälle. I allmänhet exploaterar
de inte andra. Många av dem exploateras själva i liten skala av andra i form av jordarrenden
och låneräntor ... En del praktiserar exploatering i någon utsträckning men ... den är inte av
konstant karaktär och inkomsten därav utgör inte deras huvudsakliga medel för
livsuppehället.” Artikel 7 i den grundläggande lagen konstaterar:
”Jord och annan egendom tillhörig medelbönder (inklusive välbärgade medelbönder) skall
skyddas mot ingrepp.”
Beskrivningen på medelbönderna motsvarar exakt de flesta oberoende jordbrukares status i