Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

22
De flesta människorna i Ya Men Ko har aldrig sett ett tåg. Det fanns gamlingar som inte ens
hade sett en stor stad före befrielsen, trots att det bara är sju miles till Peking. Före befrielsen
fanns det alltid banditer som kastade sig över dem som färdades på vägarna utanför Pekings
stadsmurar eller utanför Ya Men Kos bymurar efter mörkrets inbrott. Och det fanns brutala
manchuriska krigsherrar, japanska eller Kuomintanggendarmer i staden som brukade klå upp
fattiga bönder eller ta fast dem för militärtjänst. De flesta byborna gick aldrig utanför de gula
bymurarna utom då de skötte sina åkrar utanför murarna och återvände på kvällen innanför
murarnas skydd.
Ett mirakel inträffade den 1 oktober 1949. Lastbilar kom skumpande i de djupa hjulspåren på
byvägen och stannade utanför muren och lastade i byns gamlingar. Det var gubbar med
skägget stretande åt alla sidor och gummor med stripigt tunt hår, som knappast kunde stappla
fram på de stumpar som deras bundna fötter reducerats till. De yngre byborna uppmanades att
så fort de kunde bege sig till Den himmelska fridens port vid Tien an Mentorget i Pekings
centrum. De fick se och höra ordförande Mao Tse-tung proklamera bildandet av Kinesiska
folkrepubliken. När jag frågade dem vad som hade gjort det djupaste intrycket på dem talade
de inte om de underbara byggnaderna, de sagolika parkerna och sjöarna eller spårvagnarna
och tågen och de fantastiska skyltfönstren som många av dem såg för första gången.
”Ordförande Mao hälsade oss bönder”, sade en gammal man med darrande röst. ”Ordförande
Mao talade för bönderna. Han hyllade oss.” Det var den viktigaste händelsen under den
viktigaste dagen i deras liv. Det var den viktigaste händelsen i Ya Men Kos tusenåriga
historia.
Efter mörkrets inbrott gick vi till byskolan där vår värdinna Wang Shi-yi var i arbete. I två
klassrum med ungefär femtio personer i varje satt gamla och unga, skäggiga gamla bönder
och rynkiga gummor vid sidan av tioåringar böjda över bänkarna som upplystes av små ljus
och kopierade mödosamt de bokstäver som Wang Shi-yi skrev på svarta tavlan. Två fotogenlampor
i taket förstärkte de flackande stearinljusen. I mitten av varje klassrum fanns, en
fyrkantig stenkamin som var fylld till brädden med glödande kol. Dess gipsade översida
tjänade som skrivbord för de lyckliga som hade hunnit dit först. I dörrarna stod några blyga
nykomlingar i fårskinnsrockar som, förklarade Wang Shi-yi, hade kommit för att se hur det
hela gick till innan de började. De ville vara säkra på att ingen gjorde sig lustig över vuxna
människor som satt på skolbänken tillsammans med barn.
– Nästan varenda en i byn studerar, sade Wang Shi-yi. Jag undervisar de mer försigkomna. De
som redan kan 300 bokstäver undervisar dem som bara kan 100. De som kan 100 undervisar
dem som bara kan 30. Dag och natt träffas små kvinnogrupper i varandras hem och studerar.
Far- och mormödrar ser efter barnbarnen så att mödrarna kan vara med i våra aftonkurser,
men ofta kommer de gamla tillsammans på dagarna och studerar vad deras döttrar lärt sig på
kvällarna. Skolbarn undervisar mindre försigkomna barn och även vuxna efter skoltiden.
Entusiasmen och viljan att lära sig är oerhörd.
Eleverna kom ut för att tillsammans med de flesta av byns ungar som stod runt omkring i snön
utanför skolan ge oss ett rungande avsked när vi åkte tillbaka till Peking. De sjöng några
revolutionära sånger och stämde upp kraftfulla leven för internationell vänskap och för Mao
Tse-tung.
Klassammansättningen i Ya Men Ko var i det närmaste representativ för andra byar som jag
sedan besökte. Något mer än 5 procent av den totala befolkningen var godsägare, omkring 5
procent ”rika” bönder och resten medel-, fattiga och jordlösa bönder med några få hantverkare
och affärsinnehavare. Fyra femtedelar av befolkningen hade haft mycket stor nytta av jord-