Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

21
kunde fylla volymer om hur befrielsen har verkat just i denna lilla by. Där var en liten flicka
Hu Yu-chi, med feta råttsvansar och liten till växten för sina arton år. Hennes far dog när hon
var tio år och hon skickades till sin ”mans” familj. Han var tolv år och de hade varit trolovade
under flera år. Som bruket var blev hon slav och obarmhärtigt slagen av alla och envar. Bara
ett par månader tidigare hade hon hittat vägen till Kvinnoförbundet och fått höra talas om sina
nya rättigheter, att stryk var förbjudet och att hon kunde lämna sin man om han eller svärmodern
fortsatte att behandla henne illa. På grund av den höga analfabetprocenten och
avsaknad av elektricitet och radio i byarna var det svårt för många människor att lära känna
sina nya rättigheter, särskilt för kvinnorna som aldrig skulle gå utanför dörren och som man
ansåg borde försvinna när det kom besök. Hu Yu-chi visste inte hur hon skulle få sina nya
rättigheter och därför följde en delegation med henne första dagen och förklarade saker och
ting för mannen och svärföräldrarna. Hon blir inte längre slagen. Hu Yu-chi löste upp den
hårda knut som hennes hår hade dragits ihop till, lät bobba det och fläta det i feta korta råttsvansar.
Hon är nu den bästa eleven i aftonskolan och spelar aktivt med i byteatern. Hon hade
fått en bit jord i sitt eget namn liksom alla andra män, kvinnor och barn i byn. Men hon visste
inte om det förrän hon gjorde sitt första blyga besök hos Kvinnoförbundet. Hon kan bli
ekonomiskt oberoende den dag hon begär det, och jag tyckte mig märka på den bestämda
minen i hennes runda ansikte att det inte dröjer länge innan hon begär att bli fri från sitt
barnäktenskap och tar ut sin rätt att leva sitt eget liv och söka sin egen make.
Chao Te-tai, en bonde med ett ansikte som en skrynklig valnöt, hade tidigare inte en kvadratfot
jord men har nu 15 mow. Han skrattade när jag frågade honom vad befrielsen hade betytt
för honom, frånsett jorden han fått, och sade:
– Jag brukade tänka att det var otur att jag hade två döttrar och inga söner. Det var alltid mitt
största bekymmer hur jag skulle få tillräckligt med pengar för att gifta bort dem. Nu ser jag att
de har samma rättigheter som män. De kan arbeta och jag behöver inte bekymra mig om
någon hemgift. Om de vill gifta sig kan de skaffa sig en karl och bara gifta sig med honom. Vi
åt aldrig kött hemma förr i världen. Inte ens en gång under hela året eller på två år. Nu på
nyåret slaktade jag en egen gris. Vi äter kött ibland ända upp till två gånger i veckan nu. Nu
när vi äter kött är jag starkare och kan arbeta hårdare. Jag har en åsna också.
Huvudmannen avbröt:
– Han var olycklig för att han inte var den förste som betalade skatten i fjol. Han gick upp
klockan fem och tog med sig sin säd men det var sex före honom. Hela skatten betalades på
fyra timmar. Chao Te-tais skrynkliga ansikte blev ännu rynkigare då han log brett och sade:
– Tidigare gav de som hade jord halva skörden till godsägaren och hälften av vad som var
kvar till skatt. Dåliga år måste de till och med köpa säd för att kunna betala skatterna. Nu
betalar vi ingenting till någon godsägare och bara 15-20 procent till regeringen. Och regeringen
sätter upp en lista där alla kan se vad det blir av säden. Så nu vet vi vad vi betalar skatt
till. Till en ny väg, till skolan och till funktionärer och armén. Varför skulle vi inte visa ordförande
Mao hur glada vi är och betala våra skatter tidigt. (Jag har sedan hört talas om fall där
även de bönder som var befriade från skatt kom med sin säd och ville lämna den. När man
sade dem att den inte skulle tas emot bad de tjänstemännen ta den ifall någon inte kunde
betala sin skatt på grund av ålder eller sjukdom eller därför att de inte hade mulor som kunde
transportera den till skatteuppbördscentralerna. Något sådant var otänkbart i Kuomintangkina
där bönderna gjorde allt tänkbart för att slippa betala de orättvisa pålagorna som pressades ut
av deras svett och blod.)