Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

172
barnafödsel och bykvacksalvaren med sin spira och sina klämtande klockor i ena handen och
en piska i den andra för att fördriva onda andar och snärta till modern under värkarna var ju
inte den lämpligaste att ge upplysning.
Hälsovårdsministeriet satte en offensiv mot spädbarnsdödligheten som ett av sina första mål.
Barnmorskor inkallades till utbildningskurser, grupper av läkare och sjukvårdspersonal reste
runt i byarna, kvinnliga funktionärer tog sina egna spädbarn med och talade hälsovård till
bondkvinnorna. Färglagda planscher som sattes upp i alla byar illustrerade grafiskt fyra
huvudpunkter vid barnfödsel. Modern måste ligga ner vid födandet, barnmorskan måste tvätta
händerna noggrant, saxen måste steriliseras, navelsträngen måste bindas upp med steriliserad
tråd och en steril bomullskompress läggas ovanpå den. Enbart i nordost omskolades 1950
19.238 barnmorskor av den gamla sorten och över 2.000 sjukhus, kliniker och barnbördsstationer
sattes upp på landsbygden. Enligt ofullständiga siffror för 1950 utbildades eller
omskolades 50.000 barnmorskor i hela Kina. Genom att ge några veckors utbildning åt
barnmorskorna beräknade man att Kinas befolkning ökades med tre miljoner barn, som annars
skulle ha dött, enbart under 1950. Barndödligheten varierade mycket från provins till provins
men en försiktig siffra för Kina före befrielsen är 250 döda på tusen födslar. I två byar valda
på måfå, den ena i nordost, den andra i Inre Mongoliet, var spädbarnsdödligheten 48,2 procent
av totalt 209 födda, med den gamla sortens barnmorskor. Sedan samma kvinnor utbildats
sjönk dödligheten till 15,6 procent av 309 födda. I Hopel sjönk siffran från 16,5 procent i två
byar med 1.100 födda till 5,1 procent av 617 födda under 1950. I städerna Peking, Mukden,
Shanghai och Tientsin var 40 procent dödlighet bland spädbarnen vanlig före befrielsen. Kort
efter befrielsen sjönk siffran till 18 procent och de senaste siffrorna är nere i 2,5 procent. Med
ett beräknat årligt födelsetal av 15 miljoner blir befolkningsökningen genom de vidtagna
åtgärderna fantastisk.
Kina fick ett fruktansvärt arv att överta inom hälsovården. Kina var inte bara utsatt för Asiens
förhärjande epidemier, varigenom uppskattningsvis hundra miljoner människor årligen
behövde läkarvård, utan hade också en akut brist på läkare – mindre än 20.000 läkare hade
utbildats under fyrtio år före befrielsen – bedrövligt otillräckliga sjukhus, ingen modern
läkemedelsindustri och ingen samordnad sjukvård. Folket led av kronisk undernäring,
städerna var belamrade med avskräde som hopats under krigsåren och folket saknade allt
slags hälsomedvetande. Det fanns överhängande fara för att epidemier skulle drabba miljoner
människor och sprida sig över hela Asien vid slutet av inbördeskriget.
Hälsovårdsministeriet ansåg att största vikten skulle läggas vid den förebyggande sjukvården
och att företrädesrätt måste ges åt bekämpandet av de farligaste och mest spridda epidemiska
sjukdomarna som smittkoppor, kolera, böldpest, tyfus och paratyfus. Epidemier måste
förhindras och sedan måste de förhållanden som gav upphov till dem avskaffas. Kroniska
infektionssjukdomar som tuberkulos och kala-azar skulle angripas i liten skala till en början
och när erfarenheter hade vunnits skulle ett massanfall företas mot dem också.
Under 1950 gjordes en attack mot epidemiska sjukdomar med förvånansvärda resultat.
Grupper av sjukvårdspersonal som byggdes upp runt en kärna av utbildade läkare och baserades
på dem som arbetat i de befriade områdena under inbördeskriget sattes upp och fick
genomgå snabba utbildningskurser. Hälsovårdsministeriet samarbetade med undervisnings-
och kulturministerierna i en massupplysningskampanj. Film, radio, tidningar, teatrar, affischer
och teckningar togs i bruk. Ambulerande sjukvårdsgrupper for omkring på landsbygden och
lärde byläkare, barnmorskor, skollärare och i en del fall funktionärer att vaccinera. I stora
områden i Kina vaccinerades alla utom de mycket unga, de sjuka och de mycket gamla mot