Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

169
utvidgas snabbt och kommer att fortsätta att växa. Den har obegränsade möjligheter i ett land
där industrin måste bli åtminstone sex gånger så stor som nu för att komma upp till den
önskade kvoten 60-40 i förhållande till jordbruket. Med den hastighet jordbruksproduktionen
för närvarande växer måste industrin i själva verket bli åtminstone tio gånger så stor som den
för närvarande är. Den privata företagsamheten avses så vitt möjligt spela enbart en produktiv
roll. Genom utvecklingen av kooperativa företag på distributionsområdet kommer kapitalet att
hindras från spekulation. De köpande och säljande kooperativerna tjänstgör som en viktig
regulator genom att hålla priserna nere för konsumenten å ena sidan och genom att garantera
de primära producenterna högsta möjliga priser å andra sidan. Staten med sina varureserver
och sin kreditkontroll kan hjälpa kooperativerna att få ut varor på marknaden eller köpa
skördar i förskott då bristsituation eller ett överskott tenderar att orsaka prisfluktuationer.
Genom de statliga, halvstatliga och kooperativa organisationerna kan staten hålla sitt finger på
den ekonomiska pulsen i landet, förhindra spekulation och se till att varje kugge spelar sin roll
i det hastigt expanderande ekonomiska maskineriet.
Vad skall kapitalisterna göra om tio eller tjugo år? En del av dem kommer sannolikt att motsätta
sig övergången till socialismen, men i en värld som förändras, förändras kapitalisterna
också. Många av dem har redan gjort det. I Kina är de inte någon klass med djupa rötter. De
flesta av dem förtjänade inget på imperialismen och majoriteten av dem är patrioter.
Amerikanska bomber på deras hem i Shanghai, släktingar som dödats av japanerna,
Kuomintangs korruption, Amerikas ansträngningar att återupprusta Japan och de senaste
hundra årens historia har inte gett dem någon anledning att beundra utländska imperialister
eller Kuomintang. De har två vägar att gå. Den ena är att stödja Folkregeringen, den andra att
störta landet i inbördeskrig igen och därigenom få tillbaka sina värsta fiender, amerikanerna,
japanerna och Kuomintang. Det finns ingen tredje väg och de har aldrig förut haft så
blomstrande affärer som nu. Deras tidigare liv var inte sådant att utsikten att leda ett statligt
företag eller en industritrust om tio eller tjugo år saknar sin lockelse. Och sådana poster
kommer att stå öppna för dem som ärligt samarbetat. Frånsett dessa materiella beräkningar har
många tagit djupa intryck av Folkregeringens självuppoffrande ansträngningar – de är själva
medlemmar av den – att bygga en trygg och lycklig framtid för folket. Många av dem är
villiga att följa funktionärernas exempel och enbart leva för att tjäna folket. Om förhärdade
Kuomintangtjänstemän och poliser kan förändras på några månader vid de revolutionära
universiteten till hederliga, självuppoffrande medborgare, beredda att arbeta var de än
placeras, är det inte för mycket att vänta sig att en stor del av Kinas kapitalister i Kinas unika
situation även kommer att förändras. En viktig skillnad mellan kapitalisternas ställning i Kina
och Västerlandet är att de förra lever under en folkregering och aldrig kommer att kunna
monopolisera statsmakten. De kommer aldrig att kontrollera armén, polisen, domstolarna och
pressen. De kommer aldrig att kontrollera folkråden. Inte ens de mest reaktionära bland dem
har några illusioner därom. För närvarande har vi det unika fenomenet att kapitalisterna och
köpmännen samarbetar med samma energi och lojalitet, som visas av bönder och arbetare vid
genomförandet av Gemensamma programmet Det innebär en anmärkningsvärd triumf för
Kinas kommunistiska partis enhetsfrontstaktik.
Det dagliga problemet för Folkregeringen är att föda, kläda och sörja för folkets välfärd.
Under 300 år fram till 1950 har Kina importerat brödsäd och även 1949 utgjorde spannmål 20
procent av Kinas totala import. 1950 var ett av de värsta översvämningsåren i Kinas historia.
Miljoner acres skördar sopades bort och ändå åt folket bättre det året än något år sedan 1936,
ingen spannmål importerades men en miljon ton ris erbjöds Indien. Detta möjliggjordes tack