Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
16<br />
Sen Yi-chi var så allvarsam och stolt över sin familjs politiska framsteg att det rörde min tolk<br />
till tårar. När det kom till kritan fick varken hon eller hennes far eller äldre bror, som också<br />
anmält sig, resa till Korea. Jag hälsade på familjen vid lunchtid en söndag. Modern var en<br />
kraftfull kvinna som Sen Yi-chi. Hon hade också bobbat sitt hår och börjat undervisa i skolan.<br />
Där var den äldste pojken som arbetade på järnvägen, den lilla brodern med pionjärernas röda<br />
halsduk runt halsen och lillasystern som ville bära ris i Korea. De satt runtomkring på<br />
”kangen”, den stora stensängen med en eldstad under, som tar upp halva utrymmet i de flesta<br />
kinesiska hem. Över sängen hängde väldiga porträtt av Stalin och Mao Tse-tung. De åt en<br />
enkel måltid av nudlar och grönsaker på ett långt bord, som var placerat på sängen, när jag<br />
kom in. Fadern, en smärt livlig intellektuell typ, höll på att läsa högt ur tidningen medan de<br />
andra åt. Grannar trängdes i dörren. Sen Yi-chi, rosig och förlägen och med järnvägsbindeln<br />
fortfarande om armen, presenterade mig för familjen. Det behövdes bara ett par minuters<br />
samtal för att man skulle förstå hur denna familj snabbt hade funnit sin plats i det nya <strong>Kina</strong>.<br />
Bägge föräldrarna hade intressanta arbeten med stora möjligheter till befordran. Barnen fick<br />
en undervisning som deras föräldrar och äldre bror och syster inte hade kunnat få. Fadern<br />
skulle snart börja utbilda lärare som det är mycket stor brist på. Modern var lycklig över sitt<br />
arbete och egen inkomst och var mycket stolt över Sen Yi-chi. De är fortfarande fattiga efter<br />
västerländsk standard. De bor för trångt, är fattigt men tillräckligt klädda och kött är fortfarande<br />
något av en raritet. Men de är rika i sina förhoppningar om framtiden, deras livsföring<br />
är ojämförligt mycket bättre än när de måste låta Sen Yi-chi börja arbeta vid fjorton års ålder<br />
som järnvägsservitris. Och det var till stor del genom Sen Yi-chis initiativ att genast med<br />
bägge händerna gripa de chanser det nya <strong>Kina</strong> erbjöd henne genom att jämställa könen, som<br />
hela familjen hade accepterat det nya livet så snabbt.<br />
– Förr i världen, sade Sen Yi-chis mor blygt sedan jag gratulerat henne till dottern, fick<br />
kvinnorna bara lida förtryck. De hade inga chanser att få något yrkesarbete. Nu behandlas vi<br />
inte bara på samma sätt som männen utan har också speciella privilegier. Se på Sen Yi-chi.<br />
Hon fick gratis utbildning. Vid tjugoett års ålder deltar hon till och med i <strong>Kina</strong>s styrelse. Vid<br />
Pekingkonferensen diskuterade hon, trots att hon bara är en flicka och vanlig järnvägsarbetare,<br />
statens affärer på jämställd fot med män och med några av våra stora revolutionära namn. En<br />
sådan sak skulle man inte ha kunnat drömma om ens för två år sedan. Hon omfamnade Sen<br />
Yi-chi, slätade till hennes skinande svarta hår och tog bort några lockar från Sens starka,<br />
ärliga ansikte. Hon hade rätt.. Ett sådant liv som Sen Yi-chi lever och en sådan framtid som<br />
öppnar sig för henne och <strong>Kina</strong>s övriga 450.000 järnvägsarbetare, män som kvinnor, kunde<br />
ingen ha drömt om före befrielsen.<br />
I den gamla tiden arbetade de tolv timmar om dagen för svältlöner. De hade inga fackliga<br />
rättigheter, inga sociala förmåner, inga chanser till befordran såvida de inte köpte den, ingen<br />
sjukhjälp, ingen olycksfallsersättning, inga utsikter att uppfostra sina barn eller förkovra sig<br />
själva.<br />
dag arbetar järnvägsarbetarna i åttatimmarsskift för löner som är många gånger större än<br />
under japanerna eller Kuomintang. Deras mäktiga fackförening är deras beskyddare, vän och<br />
uppfostrare, deras klubbar är hem utanför hemmen. Enbart i Nordostkina (Manchuriet) har<br />
järnvägsmannaförbundet 1.871 klubbar, 180 välförsedda bibliotek, 36 teatergrupper och<br />
hundratals sångkörer och mindre underhållningsgrupper, 103 skolor för järnvägsarbetarnas<br />
barn, 55 aftonskolor för arbetarna själva vid sidan av tekniska utbildningsinstitut, 26 vilohem,<br />
2 sanatorier och hundratals idrottsfält. Sen Yi-chi är en del av en vidsträckt organisation som<br />
sköter sina medlemmar och deras familjer gratis när de är sjuka, uppfostrar dem och deras