Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

168
de fyra familjernas bankkonton.)
I dag förekommer ingen korruption, industrimännen vet vad de har att hålla sig till,
beskattningen är rationell och lägre än någonsin förut under detta sekel, regeringen hjälper
aktivt industriägare med lån och genom att placera regeringsorder hos dem så länge deras
produktion bidrar till den nationella ekonomin. Om så inte är fallet får ägarna hjälp att
omorganisera sin fabrik till en nyttig komponent i den planerade ekonomin. Privata affärsmän
uppmuntras och får hjälp med kredit. Representanter för affärsmännen och industrimännen
deltog vid utarbetande av Gemensamma programmet. De har sitt eget politiska parti och sina
delegater i folkråden. De vet exakt var de står. I allmänhet är de patrioter som skulle förlora
allt om Kuomintang eller japanerna återvände. Detta gäller inte den minoritet av förrädiska
mellanhänder, som bara var agenter för imperialisterna och som fortfarande längtar tillbaka
till sitt liv som högreståndslakejer. En del av dem hoppas fortfarande på amerikansk
”befrielse”. Privata import- och exportfirmor gjorde rekordförtjänster 1950, då de hade hand
om 46,7 procent av importen och 30 procent av exporten. De och andra kapitalistgrupper
visade sin uppskattning av den nya hjälp de får genom att tävla om att vara först att betala
skatten. Affärsmännen i Shanghai och andra större städer har intagit en framskjutande
ställning i ”hjälp Korea, motstå Amerika”-rörelsen och tecknat stora summor till flyg och
andra förråd till fronten. Affärsmännen sände delegater till Koreafronten som rapporterade för
sina hemmaorganisationer om nödvändigheten att hjälpa de frivilliga i deras kamp.
Det finns fem slags företag i Kinesiska folkrepubliken.
Staten kontrollerar alla banker, det mesta av den tunga industrin och råvarukällorna, eller
omkring 30 procent av landets ekonomi.
Provinserna och kommunerna äger cirka 10 procent av alla företag och kontrollerar
huvudsakligen gas-, vatten- och elektricitetsföretag och en del lätta industrier.
Blandade allmänna och privata företag där de lokala myndigheterna äger hälften av aktierna
och det privata kapitalet den andra hälften uppmuntras mycket i dessa dagar för att absorbera
kapital i byar och små städer och leda in det i kanaler som tjänar det allmänna intresset.
Sådana företag koncentrerar sig på lätta industrier som är avpassade för de distrikt där de är
belägna. De omfattar tegeltillverkning, lergods- och porslinsframställning, lädervaror och
andra konsumtionsartiklar. Utgifter och förtjänster delas lika. Många godsägare finner att
detta är ett lämpligt sätt att göra en säker investering samtidigt som de skaffar sig själva och
sina familjer arbeten. Allmän-privat företagsamhet omfattar mindre än 10 procent av landets
ekonomi men växer.
De kooperativa företagen, varav det finns omkring 47.000 med ett sammanlagt medlemsantal
av 30 miljoner, är starkast på landsbygden och ombesörjer huvudsakligen distributionen men
kontrollerar också en del lätta industrier. (I mitten av 1951 fanns 1.321 hantverksproducentkooperativer
med sammanlagt 264.000 hantverkare.) Allt som allt kontrollerar de kooperativa
företagen något över 10 procent av den totala ekonomin.
Den privata företagsamheten, som är den största gruppen, omfattar 40 procent av all
företagsamhet och förekommer inom industrin och handeln.
Staten kontrollerar och leder planerandet i stort och garanterar en säker marknad för varor
som produceras inom den planerade ramen. En stor sektor av den privata industrin arbetar nu
enbart på regeringskontrakt med råvaror som köpts av regeringen till fastställda priser och
med garanterad avsättning för de färdiga produkterna till fixerade priser. Den privata industrin