Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

167
några tusen ton ris på marknaden till låga priser, och de förskräckta affärsmännen öppnade
snabbt sina lager. Om de höll tillbaka textilier i Canton sände regeringen dit textilier och de
ständigt sjunkande regeringspriserna tvingade affärsmännen att släppa ut sina varor på
marknaden innan priserna föll igen. En gång när det uppstod brist på socker och spekulanterna
lagrade, köpte regeringen ett par båtlaster kubanskt socker och när nyheten spreds att det var
på väg, kom massor av socker i marknaden inom några dagar.
Kinas ekonomi är trots Amerikas bojkott och den därpå följande blockaden sundare än
Englands, Amerikas och andra kapitalistiska länders. I Kina finns ingen inflation, krigskostnaderna
bestrides genom frivilliga insamlingar och det har inte förekommit någon inskränkning
värd namnet i det sociala programmet Utbyggnaden av skolor, sjukhus, bostäder, undervisning,
arbetsförsäkring och pensioner har inte skurits ned. Inga skulder hopas för kommande
generationer. Månad efter månad äter och klär sig folket bättre, de får fler böcker och alltflera
lär sig läsa och skriva. Hur är detta möjligt så snart, efter nästan tjugotre års oavbrutet
inbördeskrig och krig mot Japan? Det är endast möjligt tack vare enheten och entusiasmen hos
det kinesiska folket under Kommunistiska partiets utomordentliga ledning.
Det är inte en enhet som enbart omfattar arbetare och bönder, vars frigörelse vi berättat om i
tidigare kapitel. Det är en enhet som omfattar arbetare, bönder, intellektuella, affärsmän och
kapitalister. I det gemensamma programmet, som tjänstgör som konstitution tills en
konstituerande församling kan väljas, garanteras varje skikt av befolkningen en aktad plats i
Kinesiska folkrepubliken, bortsett från oförbätterliga förrädare. Affärsmännens och
kapitalisternas medverkan välkomnas, även godsägarna uppmuntras och skyddas om de använder
sin förmögenhet och sina talanger i affärsföretag i stället för i jordbruket. Paragraf 26 i
Gemensamma programmet fastslår att grundprincipen för ekonomisk uppbyggnad är ”att
utveckla produktionen och frambringa en blomstrande ekonomi genom en politik som tar
hänsyn både till allmänna och privata intressen, som främjar både kapital och arbete, den
ömsesidiga hjälpen mellan stad och land och cirkulationen av varor mellan Kina och utlandet
... På detta sätt kan alla komponenter av den sociala ekonomin, under ledning av de statsägda
företagen, genomföra fördelning och samordning av arbetet och göra sina respektive insatser
vid främjandet av den sociala ekonomins utveckling som helhet.” Paragraf 30 säger att
Folkregeringen ”skall uppmuntra en aktiv insats av alla privata ekonomiska företag, som är
nyttiga för den nationella välfärden och för folkets försörjning, och understödja deras
utveckling”.
Detta är inte bara ett teoretiskt resonemang och inte heller opportunism. I det nuvarande
stadiet av Kinas utveckling, ett stadium som kan räcka tio till tjugo år, kan den privata företagsamheten
spela en viktig roll i en underutvecklad ekonomi sådan som Kinas, med dess
brist på yrkesarbetare och utbildad förvaltningspersonal. Och de kinesiska ledarna har lovat
att de kapitalister, som samarbetar ärligt för nationens bästa, inte skall glömmas när landet har
uppnått en högre produktionsnivå. Under Kuomintang med dess byråkratiska kapitalism
kombinerad med imperialism led de inhemska kapitalisterna och industrimännen svårt under
det allmänna förtrycket. På grund av den utländska kontrollen av tullarna hade de inget skydd
för sina industrier, de var offer för irrationella och oförutsägbara skatter och stötte på
korruption överallt. Om någon byggde upp en inkomstbringande industri kunde den införlivas
med någon ”statlig” koncern som i själva verket var en privat koncern ägd av någon
Kuomintangmandarin. (Chiang Kai-sheks två svågrar, T. V. Soong och H. H. Kung, samt
bröderna Chen hade lagt beslag på nästan alla industriföretag av värde och gjort dem till
”statliga” företag, i vilka omkostnaderna betalades med skattemedel medan profiterna gick till