Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

165
Kina vill inte bara leva i fred med Västerlandet. Det vill handla med Västerlandet. Fast inte på
de gamla villkoren förstås. Det begär en handel på jämställd fot, men det bjuder ett mycket
lukrativt varuutbyte och kunde placera jätteorder i väster som skulle införa nytt blod i den
kapitalistiska industrin. Kinesiska folkrepubliken vill inte längre vara en dumpingmarknad för
coca-cola, Parkers reservoarpennor och nylonstrumpor, men är en villig köpare av tunga
maskiner, järnräls, traktorer, elektrisk materiel, kemikalier och andra artiklar som behövs för
industrialiseringsprogrammet. Kina är en stor marknad för sådana varor decennier framåt. För
närvarande består Kinas ekonomi av 90 procent jordbruk och 10 procent industri. För att
förbereda vägen till socialismen måste kvoten förändras till 60 procent industriell och 40
procent jordbruksproduktion, samtidigt som jordbruksproduktionen kraftigt stegras. För ett
land av Kinas storlek innebär detta en enorm investering i industriell materiel. Handeln med
Västerlandet kunde avsevärt förkorta övergångsperioden men hellre än en handel med
politiska förbehåll föredrar det kinesiska folket en längre och besvärligare väg. Stora sektioner
av den engelska, amerikanska och australiska industrin kunde vara fullt sysselsatta under
många år med att producera för Kina. Kina kan betala med guld, viktiga råvaror som tungsten
(Kina är världens ledande producent av denna vara) och andra strategiska material, råbomull
och silke och en mängd olika vegetabiliska oljor och livsmedel. Men det verkar som om imperialisterna
inte kan vänja sig vid tanken att betala för varor som de tidigare tagit för
ingenting.
Kinas handel med Västerlandet utgjorde 1950 drygt hälften av hela dess handel med utlandet.
Handeln med England, Hongkong och USA utgjorde 44 procent av den totala handeln och
med USA enbart 23 procent av totalsiffran. Det är inte Kinas fel att denna handel nu upphört.
En del av den kommer sannolikt inte att återupptas på länge. Ett land med planerad ekonomi
placerar sina order enligt långsiktiga program. Fullföljandet av en ekonomisk plan kan inte få
vara beroende av en handelspartners nycker. Många order som Västerlandet kunnat säkra för
fem år eller längre framåt har nu placerats hos Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Tyska
demokratiska republiken, länder som även de har långsiktig ekonomisk planering och förstår
behovet av planerad utländsk handel.
England och Amerika har som hunden i fabeln förlorat det ben de hade, i sina snikna försök
att snappa åt sig ett andra ben som endast visade sig vara skuggan av det första. Under Kinas
sista förkrigsår (1936) utgjorde handeln med USA 22,54 procent, med Storbritannien och
Hongkong 17 procent och handeln med Sovjetunionen var endast 0,35 procent. Kinas tullpolitik
kontrollerades vid den tiden av engelsmännen. Under andra världskriget fullbordade
Amerika sin erövring av Kuomintang och den kinesiska marknaden. Dess belöning för finansieringen
av inbördeskriget var praktiskt taget monopol på handeln och 1946 utgjorde den
amerikanska handeln med Kina 53 procent av den totala kinesiska handeln och Amerika kontrollerade
tullarna. Denna siffra inkluderade inte den militära hjälpen. Den representerade i
huvudsak alla slags överskottsartiklar från militära förråd över hela Stilla havsområdet, från
toalettpapper och läppstift till coca-cola, med andra ord ingenting som kunde hjälpa upp Kinas
ruinerade ekonomi.
Då stora områden av Kina 1949 befriades från Kuomintang förändrades bilden. Amerikas del
av handeln föll till 1936 års siffra eller 24,46 procent, Hongkongs och Storbritanniens andel
steg till 35,5 procent och Sovjetunionen gick upp till tredje plats med 7,76 procent. År 1950
hade Sovjetunionen just gått förbi Förenta staterna med 23,36 procent mot 23 procent. Under
1951 då den amerikanska bojkotten sattes in och resolutionen om blockad av Kina manglades
igenom i FN upphörde handeln med USA och Storbritannien, men handeln med Sov-