Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

160
De tre distrikten” hade bildats. (De tre distrikten Ili, Tah-chang och Chenghwa gränsade i
nordvästra Sinkiang mot Sovjetunionen och var då redan befriade.)
”Jag utnämndes till vice ordförande i kommittén”, berättade Wusman för rätten. ”MacKiernan
befallde mig att organisera kasakbataljoner och blockera Chenghwa och det område som
gränsade till Mongoliska folkrepubliken. Jag fick till uppgift att samla informationer och
avvakta order att anfalla De tre distrikten. Då jag återvänt till Santai satte jag upp tre kasakbataljoner
under mitt befäl.”
På våren 1949 försatte Befrielsearméns snabba frammarsch på alla fronter amerikanerna i stor
förvirring. ”MacKiernan kom till Santai flera gånger och uppmanade mig att öka mina
styrkor”, fortsatte Wusman, ”och i april det året kom också den amerikanske konsuln J. Hall
Paxton till mig i Santai och sade genom en tolk: 'Kuomintangledarna har fått så mycket hjälp
från Amerika men det enda de lyckats utföra är att ge amerikanska vapen till kommunisterna
och att göra kommunisterna starkare. Kuomintang kommer att krossas. Under sådana
förhållanden måste det råda fullständig enhet bland trupperna här. Jag litar på att Ni väl
använder den hjälp som vi amerikaner har gett Er mot kommunisterna och De tre distrikten'.”
Paxton tog sedan fotografier av Wusman och hans familj för framtida referenser och sade till
banditledaren att han skulle hålla nära kontakt med diverse andra banditledare som var
organiserade av amerikanerna, däribland Janimkhan och Vasili Zvantsov, en vitryss som
MacKiernan hade tagit under sitt beskydd och lärt sköta radiosändaren. Paxton begav sig
sedan till Förenta staterna och Wusman fortsatte sina plundringar och sin terroristverksamhet.
”Tills Befrielsearmén trängde in i Sinkiang”, sade Wusman, ”plundrade jag Kital, Fuyuan,
Fukang, Muleiho och Changki för att samla kapital och förråd för senare uppror. MacKiernan
själv höll på att organisera omkring hundra vitryssar som skulle samla in material om Sovjetunionen
och De tre distrikten. Han stod i ständig kontakt med mig.” I september 1949 befriades
provinsen Sinkiang på fredlig väg efter förhandlingar i Peking. Kuomintangstyrkorna
där lade till MacKiernans stora häpnad ner vapnen. Ännu ett hårt slag mot amerikanernas
planer att ta upp ”Sinkiangfrågan” i FN var att provinsguvernören Burhan stannade kvar som
ordförande i den folkliga provinsregeringen.
”MacKiernan flydde tillsammans med mer än hundra vitryska soldater till bergen i Fuyuan
och förenade sig där med mig”, fortsatte Wusman. ”Han hade med sig Vasili Zvantsov och
dennes radioutrustning. MacKiernan sammankallade mig, Janimkhans son Sultan, Hussein,
Samojlov, Zvantsov och andra till en konferens där vi gjorde upp planer för ett uppror.
MacKiernan sade till mig: 'Ni och Janimkhan måste komma med mig till Förenta staterna där
vi kan lägga fram kasakfrågan i Sinkiang för FN. Amerika skulle uppskatta en sådan
revoltrörelse men ni måste personligen vara med och avge rapporter'.” Men varken Wusman
eller Janimkhan ville resa så långt. De föredrog sitt vilda liv på hästryggen och sina
plundringar framför de plundringar på hög nivå som man lovade dem i FN:s salar. Man kom
överens om att tre unga kasaker skulle resa med MacKiernan för att utbildas i Amerika och att
Wusman, Janimkhan och de övriga skulle fortsätta att förbereda en revolt i Sinkiang med
pengar och utrustning som amerikanerna skulle skaffa. De fick order att bygga ut sina styrkor
och vara redo att sätta sig i rörelse då det tredje världskriget bröt ut. MacKiernan och
Zvantsov gjorde sig sedan beredda att resa. De sade att de skulle rekognoscera en reträttväg
genom Lob Nor ifall banditerna behövde en säker reträtt.
”Några dagar senare”, berättade Wusman för rätten, ”avlämnade MacKiernan sina vitryska
soldater till mig, gav mig 3.500 ammunitionsgördlar, 130 silvertaels, 6 guldtaels och en bra