Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

15
antågande. Kvinnliga vakter beväpnade med pistol går genom tåget då och då, eftersom
Kuomintangagenter fortfarande gör sporadiska sabotageförsök. En sabotör kastade en bomb
från ett kupéfönster när tåget gick över en bro. Den gjorde ingen skada men fönstren måste nu
vara stängda när broar passeras. Det finns gott om amerikanska pengar för Kuomintangsabotörer.
Den kvinnliga tågpersonalen är den bästa propagandan för den nya jämställdheten mellan
könen, därför att de uppträder inför allmänhetens ögon. Deras glada och energiska uppträdanden
är en inspiration för kvinnorna bland passagerarna att dra fördel av sin nya ställning.
Allteftersom flickorna genomgår de olika kurserna av sin tågtjänstutbildning får de också en
inblick i den teoretiska sidan av järnvägsadministrationen. De lär sig allt om järnvägstrafik,
biljettklippning, restaurangarbete, kontroll av nödbromsar och kopplingar och de får tjänstgöra
som vakter, städerskor, konduktriser och utropare. Så småningom kommer de att gå ut
som stationsinspektörer och tjänstemän i järnvägsstyrelsen eller kommunikationsministeriet.
Sen Yi-chi är ett bra exempel på den typ av flickor som genomgår järnvägsutbildningen. Hon
är en kraftig flicka på tjugoett år med bobbat hår, ett starkt och vackert ansikte som skiner
som polerat rosenträ, glimmande tänder och en som det verkar outtömlig glad energi. Jag
talade med henne på tåget och på ett kontor i järnvägsstyrelsen. Hennes far var skollärare i
Tientsin och familjen halvsvalt när hon växte upp. Hon började då hon var fjorton år att arbeta
som servitris på en järnvägsbuffé. Då hon blev äldre såg hon alla sina vänner i sextonsjuttonårsåldern
drivas in i prostitutionen eller bli älskarinnor åt förmögna äldre män. Ingen
förtjänade tillräckligt som servitris för att kunna äta ordentligt och ännu mindre att ge familjen
något bidrag eller för att kunna spara till en hemgift förutan vilken ingen flicka kunde hoppas
bli gift. Sen Yi-chi undvek frestelserna att bli älskarinna och fick arbete med att sälja biljetter
på järnvägsstationen. Sedan kom befrielsen. Hon skickades genast till fackföreningens skola
som var avgiftsfri och där hon fick kost och logi gratis. När hon hörde talas om Port
Arthurtåget anmälde hon sig som frivillig för sådant arbete och efter en kort träningskurs
började hon arbeta. Från halvanalfabet utan en politisk tanke i huvudet har hon utvecklats till
expert på järnvägsbevakning och till en utmärkt organisatör och talare. Hon valdes till en
ledande post i Pekingavdelningen av järnvägsmannaförbundet och skickades som förbundets
delegat till den konferens som valde Pekings stadsfullmäktige. Hon har redan passerat de
olika utbildningsstadierna inom järnvägen och kommer utan tvekan att bli en ledande
tjänsteman i järnvägsförvaltningen.
Jag frågade henne vad hennes föräldrar tänkte om hennes nya liv. Hon log brett och sade:
– Min mor hade progressiva idéer; När jag talade om för henne att jag skulle arbeta på ett tåg
grät hon litet först men sade sedan ”du kommer att bli en av de första kvinnorna i Kina med
sådant arbete och därför måste du arbeta väl.
Du måste vara aktsam om tåget, om passagerarnas liv och statens egendom.” Min far var rätt
reaktionär men han tyckte om att diskutera de nya idéerna. Min mor brukar lyssna på radion
som jag köpt för min lön och skrev upp saker som hon inte förstod. Varje söndag när jag kom
hem brukade vi diskutera alla saker hon skrivit upp. När frivilligrörelsen till Korea startade
anmälde jag mig genast men när jag gick hem nästa söndag trodde jag att mina föräldrar
skulle bli så upprörda att jag beslöt mig för att inte säga något. Min far kom in strax efter mig
och sade: ”Kan ni tänka er! De frågade efter frivilliga till Korea och jag var den förste i vår
skola som anmälde sig.” Min mor sade: ”Om de vill ha kvinnor i min ålder ska jag anmäla
mig också.” Och min lilla syster som bara är nio år sade: ”Jag kan förbinda sårade soldater
och bära ris”.