Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
15<br />
antågande. Kvinnliga vakter beväpnade med pistol går genom tåget då och då, eftersom<br />
Kuomintangagenter fortfarande gör sporadiska sabotageförsök. En sabotör kastade en bomb<br />
från ett kupéfönster när tåget gick över en bro. Den gjorde ingen skada men fönstren måste nu<br />
vara stängda när broar passeras. Det finns gott om amerikanska pengar för Kuomintangsabotörer.<br />
Den kvinnliga tågpersonalen är den bästa propagandan för den nya jämställdheten mellan<br />
könen, därför att de uppträder inför allmänhetens ögon. Deras glada och energiska uppträdanden<br />
är en inspiration för kvinnorna bland passagerarna att dra fördel av sin nya ställning.<br />
Allteftersom flickorna genomgår de olika kurserna av sin tågtjänstutbildning får de också en<br />
inblick i den teoretiska sidan av järnvägsadministrationen. De lär sig allt om järnvägstrafik,<br />
biljettklippning, restaurangarbete, kontroll av nödbromsar och kopplingar och de får tjänstgöra<br />
som vakter, städerskor, konduktriser och utropare. Så småningom kommer de att gå ut<br />
som stationsinspektörer och tjänstemän i järnvägsstyrelsen eller kommunikationsministeriet.<br />
Sen Yi-chi är ett bra exempel på den typ av flickor som genomgår järnvägsutbildningen. Hon<br />
är en kraftig flicka på tjugoett år med bobbat hår, ett starkt och vackert ansikte som skiner<br />
som polerat rosenträ, glimmande tänder och en som det verkar outtömlig glad energi. Jag<br />
talade med henne på tåget och på ett kontor i järnvägsstyrelsen. Hennes far var skollärare i<br />
Tientsin och familjen halvsvalt när hon växte upp. Hon började då hon var fjorton år att arbeta<br />
som servitris på en järnvägsbuffé. Då hon blev äldre såg hon alla sina vänner i sextonsjuttonårsåldern<br />
drivas in i prostitutionen eller bli älskarinnor åt förmögna äldre män. Ingen<br />
förtjänade tillräckligt som servitris för att kunna äta ordentligt och ännu mindre att ge familjen<br />
något bidrag eller för att kunna spara till en hemgift förutan vilken ingen flicka kunde hoppas<br />
bli gift. Sen Yi-chi undvek frestelserna att bli älskarinna och fick arbete med att sälja biljetter<br />
på järnvägsstationen. Sedan kom befrielsen. Hon skickades genast till fackföreningens skola<br />
som var avgiftsfri och där hon fick kost och logi gratis. När hon hörde talas om Port<br />
Arthurtåget anmälde hon sig som frivillig för sådant arbete och efter en kort träningskurs<br />
började hon arbeta. Från halvanalfabet utan en politisk tanke i huvudet har hon utvecklats till<br />
expert på järnvägsbevakning och till en utmärkt organisatör och talare. Hon valdes till en<br />
ledande post i Pekingavdelningen av järnvägsmannaförbundet och skickades som förbundets<br />
delegat till den konferens som valde Pekings stadsfullmäktige. Hon har redan passerat de<br />
olika utbildningsstadierna inom järnvägen och kommer utan tvekan att bli en ledande<br />
tjänsteman i järnvägsförvaltningen.<br />
Jag frågade henne vad hennes föräldrar tänkte om hennes nya liv. Hon log brett och sade:<br />
– Min mor hade progressiva idéer; När jag talade om för henne att jag skulle arbeta på ett tåg<br />
grät hon litet först men sade sedan ”du kommer att bli en av de första kvinnorna i <strong>Kina</strong> med<br />
sådant arbete och därför måste du arbeta väl.<br />
Du måste vara aktsam om tåget, om passagerarnas liv och statens egendom.” Min far var rätt<br />
reaktionär men han tyckte om att diskutera de nya idéerna. Min mor brukar lyssna på radion<br />
som jag köpt för min lön och skrev upp saker som hon inte förstod. Varje söndag när jag kom<br />
hem brukade vi diskutera alla saker hon skrivit upp. När frivilligrörelsen till Korea startade<br />
anmälde jag mig genast men när jag gick hem nästa söndag trodde jag att mina föräldrar<br />
skulle bli så upprörda att jag beslöt mig för att inte säga något. Min far kom in strax efter mig<br />
och sade: ”Kan ni tänka er! De frågade efter frivilliga till Korea och jag var den förste i vår<br />
skola som anmälde sig.” Min mor sade: ”Om de vill ha kvinnor i min ålder ska jag anmäla<br />
mig också.” Och min lilla syster som bara är nio år sade: ”Jag kan förbinda sårade soldater<br />
och bära ris”.