Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

155
innan han våldtog modern, bland andra brott. Alla var skyldiga till massmord och våldtäkt.
En ung bonde Keng Pu som bara hade en stump av ena armen kvar gick upp på estraden och
fixerade en av de anklagade, Liu. Han vände sig till mikrofonen – det var radioutsändning till
hela Kina – och sade med en röst som darrade av undertryckt lidelse: ”Han och hans gäng
släpade bort min syster. Jag försökte rädda henne och de pryglade mig. Jag gick till polisen
men de bara skrattade åt mig och gjorde inget. När den här djäveln fick veta att jag hade varit
hos polisen kom hans gäng och släpade bort mig. De slog mig igen och band mig. Den vidrige
uslingen la en dynamitpatron under mig och lämnade mig med brinnande stubintråd. Den blev
kortare och kortare men jag kämpade förtvivlat. I sista ögonblicket lyckades jag rulla undan
och därför blev bara min arm och inte hela kroppen bortsprängd ...” Hans kropp skakades av
snyftningar då han erinrade sig den förnedring och de lidanden han inte kunnat förhindra
tidigare. Han var ur stånd att fortsätta och måste gråtande hjälpas ner från estraden.
En kvinna och hennes dotter steg därefter upp till mikrofonen och de anklagade också Liu. En
av kvinnornas döttrar hade våldtagits och dödats av honom. Hon försökte beskriva vad som
hänt men bröt samman och svimmade. Vredgade rop hördes bland åhörarna. ”Skjut ner den
hunden. Död åt förtryckaren!” ropade man. Dottern försökte fortsätta berättelsen men hon föll
också ihop och svimmade. Sjuksköterskor på estraden bar bort bägge två. En stor del av
åhörarna grät nu. Vad som berättades påminde dem alltför mycket om deras egna lidanden.
Och hade inte milismännen funnits skulle mängden ha störtat fram och slagit Liu sönder och
samman.
En yngling kom fram och hade inte vakterna hindrat honom skulle han ha kastat sig över den
anklagade som först vägrat knäböja och som fortfarande bröstade sig och såg sig om med vilt
stirrande ögon. Det framgick att han var en ökänd slagskämpe vid namn Liao och var berömd
för sina boxartalanger. ”Han använde alla byborna som boxbollar”, ropade den unge mannen.
”Om han slog näven i bordet krossade han det. Men han slog den i folks ansikten och bröst.
Alla i vår by kräks blod av hans slag. Min far och jag hade en butik och den här gangstern
brukade komma och ta saker utan att betala. En gång när min far protesterade klådde han upp
honom. Sedan skar han upp min fars mage med en kniv och kastade honom på byns
avskrädeshög. När vi flera gånger försökte ta honom därifrån blev vi varje gång slagna och
bortkörda. I tre dagar låg min far och led där och hade maskar i kroppen innan han dog. Först
när han dött kunde vi bära bort kroppen.” Han bröt samman och snyftade och hans röst var
nästan osammanhängande när han berättade om andra grymheter som boxaren Liao begått.
”Han kom om nätterna till byn och det finns inte en flicka som inte han har ofredat. Han kom
en natt och våldtog min mor och syster ...” Hans röst tonade bort och han fördes också ner
från estraden.
Den ena efter den andra, män och kvinnor, gamla och unga kom fram till mikrofonen och
avslöjade de anklagades brott på ett språk som var så mycket fruktansvärdare därför att det
var direkt och enkelt. De anklagade sade inte ett ord men deras ansikten blev gråa då
folkmassan ropade och begärde att de omedelbart skulle dö, och milisen måste hålla folket
tillbaka för att det inte skulle skipa rättvisa på stället.
Ett synnerligen starkt intryck gjorde en gammal silverhårig kvinna som haltade fram till
estraden. Hon var propert klädd i svart och stödde sig på en käpp när hon klev upp för trappstegen
med sina små snörda fötter. Hon var den enda som talade lugnt och till slut utan att
bryta samman. Hon berättade hur hon och hennes dotter hade sparat samman 100 silverdollar
under loppet av många år. Liao kom och ville låna dem. Hon vägrade först men då han hotade
att hennes dotter skulle få lida för det lämnade hon pengarna till honom. Några månader