Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

150
med förbindelsemannen till den bandithövding som kontrollerade området innan han gav sig
iväg och upprepade proceduren då han passerade in i en annan ”koncession”. I annat fall
kunde han bli överfallen och mördad och om hans kvinnliga familjemedlemmar reste med
honom släpades de iväg till banditernas tillhåll som konkubiner eller slavar. De förmögna
hövdingarna höll enligt gängse bandittraditioner veritabla harem i sina fästen i bergen. 1
Kuomintang hade träffat avtal med de stora banditledarna och till och med utnämnt dem till
ledande poster i den lokala förvaltningen, så det var inte svårt att sätta fast dem för terroristisk
verksamhet då Chiangs reguljära arméer lidit nederlag.
Under 1950 satte Befrielsearmén in en totaloffensiv mot banditerna. Den hade stora
framgångar. I Hunan till exempel dödades eller tillfångatogs 120.000 banditer på tolv
månader eller omkring 90 % av hela antalet. Enbart Wangbandet som opererade i tre distrikt
förlorade 9.600 i döda innan det gav upp striden. Bönderna i trakten hade kuvats alltför länge
av banditerna för att i början ta någon aktiv del i kampanjen. Banditerna hade funnits där i
generationer, regeringar och arméer kommer och går. Men när de såg att Befrielsearmén
verkligen på allvar tog itu med banditerna och inte kunde köpas med mutor började byborna
samarbeta och blev vägvisare i de svårtillgängliga bergen. Då kampanjen bedrevs med stor
energi började många banditer förstå att spelet var förlorat. Arméförbanden arbetade efter
särskilda tidsschema och ansågs ha fullgjort sina uppgifter först då alla banditledare i deras
operationsområde var likviderade eller arresterade, alla vapen konfiskerade och beväpnad
bondemilis organiserats och fått elementär utbildning.
I april 1951 beräknade man att det endast fanns 53.000 organiserade banditer i hela landet. I
Fukien där 40.000 banditer opererade i slutet av 1949 fanns bara 1.500 kvar. Under kampanjen
1950 tillfångatogs 150.000 banditer i strid och mellan 60 och 70 % av dem var
antingen banditgodsägare eller vanliga godsägare som samarbetade med dem. Många av dem
var utrustade med moderna vapen som tidigare Kuomintangsoldater tagit med sig då de fått
order att kontakta banditledarna.
En stor propagandakampanj sattes igång med böndernas hjälp för att förmå banditerna att ge
sig frivilligt. Affischer och kungörelser sattes upp i närheten av banditernas tillhåll i bergen
och i byarna som de tillfälligt evakuerat. En del banditledare kom frivilligt ner från bergen
med hela sitt band. Släktingar i byarna, ibland hustrur och mödrar till banditerna, riskerade
sina liv då de fått förtroende för Befrielsearmén och gav sig ensamma upp i bergen för att
övertala sina makar och söner att ge sig. Vid kampanjens början dödades eller tillfångatogs
större delen av banditerna i strid. I december 1950 dödades i Hunan endast 369 banditer,
2.113 tillfångatogs och 6.694 gav sig frivilligt. Samma månad gav sig över 2.000 banditer i
Chekiang och tog sina vapen med sig. I dessa fall blev straffen lindriga trots att särskilt svåra
brott hade begåtts. Många ”meniga” banditer släpptes. När deras namn kontrollerats och
registrerats fick de återvända till sina byar för att där invänta jordreformen och slå sig ner som
respektabla småbrukare.
En del av bandithövdingarna, som till exempel Li Kei-chai från distriktet Nanchang i Fukien,
hade anförtrotts viktigare poster av Kuomintang. Li kontaktades av en av Chiangs agenter från
Taiwan och utnämndes till befälhavare för en ”Antikommunistisk självförsvarsvakt”. Han
skulle få sina order från ett hemligt högkvarter som satts upp på en ö utanför Fukienkusten,
1 Då jag i medio av 1942 reste i provinsen Fukien, ett annat bandittillhåll, räddades jag från en grupp banditer,
som om natten kom nersvepande till den by där jag övernattade, enbart genom min välbeväpnade eskorts
rådighet. Se ”Democracy with a Tommy-gun”, F. W. Cheshire, Melbourne, 1946.