Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

149
134 intermezzon som framkallats av godsägare, däribland fjorton mordförsök på funktionärer,
åttiotre försök att tvinga bönderna att lämna tillbaka sin jord och diverse försök att förstöra
redskap, bränna skördar och döda boskap. De lyckades få tillbaka 19 hus och 279 mow jord
(litet mer än 18 har). I Shansi som också är ett tidigt befriat område förekom 186 intermezzon
under de sista sju månaderna 1950. Det var också där fråga om isolerade försök att bränna upp
grödan, förgifta byar och skapa oreda i de ömsesidiga hjälparbetslagen och kooperativen men
ingenting som kunde jämföras med massabotagen i södra Kina. De 78.000 dödade eller
tillfångatagna godsägarna i Kweichow var aktiva agenter för Chiang Kai-shek, de kämpade
med vapen i hand och arbetade för Chiangs återkomst som det enda sättet att rädda sin
egendom. Att detta skulle kunna åstadkommas endast på bekostnad av miljoner av deras
landsmäns liv betydde ingenting för dem.
Godsägarna utgör inte längre en farlig klass i de tidigt befriade områdena men Chiang Kaishek
har gjort sitt bästa för att sammansvetsa dem till en beväpnad terroristorganisation i
södra och östra Kina där de samarbetar med de utbildade hemliga agenterna och de lokala
banditerna. Banditerna förtjänar några särskilda rader.
Under de senaste åren har användandet av benämningen ”bandit” på alla slags beväpnade
patriotiska styrkor tenderat att sudda ut ordets egentliga betydelse. Kuomintang och japanerna
kallade de kommunistiska gerillastyrkorna för ”banditer”, engelsmän och amerikaner kallade
de grekiska partisanerna för ”banditer”, fransmän och engelsmän betecknar patrioter som
kämpar för Vietnams och Malackas oberoende som ”banditer”. Det har blivit en benämning
som användes för att i allmänna opinionens ögon rättfärdiga brutala undertryckningsmetoder
som aldrig annars skulle accepteras. ”Banditism” under den imperialistiska perioden är en
benämning som användes för att degradera patrioternas avantgarde till simpla rövare i alla de
länder där folket har rest sig mot sina utländska eller inhemska förtryckare.
Men i Kina kan begreppet banditism användas i ordets ursprungliga betydelse. Beväpnad
plundring och utpressning var ett traditionellt sätt att leva för mycket stora delar av
befolkningen, framför allt i bergstrakterna i södra och östra Kina. Det var lika vanligt i Kina
som på Sicilien. Hela byar och grupper av byar levde helt och hållet på röveri och plundringar
liksom hela byar i Burma och i Indien lever på mord och plundring. I många fall var
banditerna en blandning av hemliga sällskap och rövarband. Medan banditernas huvudstyrka
bodde i befästa bergsbyar levde andra medlemmar av bandet som vanliga medborgare i byar
och städer där de utsåg offer att plundra och pressa ut. Bandets medlemmar hade hemliga sätt
att känna igen varandra på, de lade sina matpinnar på ett särskilt sätt på ett restaurangbord, de
öppnade en solfjäder med en särskild gest, hade ett speciellt kritmärke på dörren till gatan
eller ett speciellt sätt att knyta en knut i ett sängförhänge. I Hunan till exempel går
banditismen 600 år tillbaka till Mingdynastin. En berömd bandithövding som togs till fånga
1950 skröt med att han kom från en familj som i tjugofyra generationer varit banditer. Stora
banditband utgjorde en stat i staten med sina egna administrativa och ”rättsliga” system. De
var en del av Kinas feodala struktur. De pressade pengar av de svaga och betalade
protektionspengar till de starka – under senare år till japaner eller Kuomintang. Kuomintang
använde sig av dem när de kunde för att slå ner bonderesningar och mörda bondeledare.
Kwantungbanditer användes till exempel av Chiang Kai-shek 1942 i Pärlflodsdeltat för att
försöka krossa de djärva Pao-Anpartisanerna. Banditledare var själva godsägare i sina
hemtrakter men deras inkomster ökades genom reguljär utpressning av olyckliga människor i
andra byar och genom plundring av resande.
Om en köpman skulle göra en resa genom ett banditinfekterat område tog han normalt kontakt