Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

145
fortsätta inbördeskriget och förbereda brohuvuden för en invasion. (Det fanns en sjunde
kategori, en speciell allierad som amerikanerna hoppades kunna använda för egna ändamål.)
1. Rester av Kuomintangstyrkorna som passerats under striderna eller som fått direkt order att
gå under jorden och fortsätta gerillakriget. En del förflyttades till grannstaterna för att tränas i
underjordisk verksamhet och smög sig sedan tillbaka från Vietnam, Burma och Thailand.
2. Spioner och sabotörer utbildade i de kinesisk-amerikanska träningslägren för hemliga
agenter.
3. Godsägare som fråntagits sin jord. De var naturligtvis potentiellt råmaterial till kontrarevolutionärer.
4. Stora skaror professionella banditer som i århundraden har opererat i bergstrakterna i södra
och östra Kina, och piraterna i Minflodens mynning och på andra ställen längs Chekiang-,
Fukien- och Kwantungkusten.
5. Gangsters och opiumhandlare, som opererade i de stora kuststäderna. De hade alltid varit
anhängare av Kuomintang och ansåg sig inte ha någon framtid under en Folkregering.
6. Organiserade agenter bland de tusentals utländska missionärer som stannade kvar i
Kinesiska folkrepubliken.
(7. De speciella marionetter, som utbildats och organiserats av amerikanerna i provinsen
Sinkiang. Förenta staterna ville uppenbarligen ockupera denna del av Kina som ett särskilt
reservat oberoende av vem som segrade i inbördeskriget.)
De första sex kategorierna skulle kontinuerligt förstärkas och uppmuntras av agenter som
sändes individuellt eller i grupper från Taiwan och landsattes med fallskärm från Taiwanbaserade
flygplan. De skulle alla sammansvetsas till tre eller fyra centralt kontrollerade
organisationer, till antikommunistiska ”partisaner” som Chiang och Wall Street varmt
hoppades skulle bli ännu effektivare än de kommunistiska partisanerna varit. Och när allt kom
omkring hade de mera pengar och bättre teknik bakom sig. Den uppenbara felkalkylen bestod
ju i att man förbisåg att de kommunistiska partisanerna endast kunde existera och operera
framgångsrikt därför att de hade stöd av folkets överväldigande majoritet. Chiangs
”partisaner” rekryterades från de element som gjort sig förtjänta av folkets outsläckliga hat.
Den sjunde kategorin skulle kontrolleras av amerikanska diplomater och agenter i Indien och
Tibet och skulle slutligen få stöd av den amerikanska majoriteten i Förenta nationerna.
Det finns ingen statistik över hur stora Kuomintangstyrkor som lämnades kvar när huvudstyrkorna
krossats och Chiang flytt till Taiwan, men de måste ha gått upp till flera hundra
tusen. Till och med en siffra på en miljon man är inte så stor i jämförelse med de siffror som
överbefälhavaren, general Chu Teh, lämnat: 8.070.000 Kuomintangsoldater förintades under
fyra års inbördeskrig och ytterligare 1.770.000 man kapitulerade eller gjorde revolt och gick
över till Befrielsearmén. Termen ”förinta” hänför sig till trupper som försatts ur strid, dödats,
sårats eller tillfångatagits. Man får en föreställning om hur stora styrkor som lämnats kvar när
man ser hur många som gick under jorden och antingen gav sig eller arresterades i några få
typiska centra. I provinsen Tsinghai greps 47.186 personer efter befrielsen, i Mukden 3.741, i
Tsinan (huvudstad i Shantung) 3.039, i Tientsin 1.436, i Tsingtao 813, i Chengtu (huvudstad i
Szechwan) 1.500. Dessa siffror innefattar inte dem som återvände till sina byar. De hänför sig
till dem som stannade kvar i någon form av disciplinerad organisation och som Kuomintang
väntade skulle utföra dess order.