Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

144
andra länder.
Mellan Sovjetunionen och Kina råder sådana relationer som vanligt folk har drömt om skulle
bli möjliga nationerna emellan men som människorna i den kapitalistiska världen har fått inhamrade
i sig är omöjliga. Sådana relationer är omöjliga i den kapitalistiska världen. De var
omöjliga i den feodala världen. De är omöjliga i en värld där en grupps dominans är beroende
av en rivaliserande grupps undergång, där kapitalisterna inte ens är nöjda med profiterna från
det egna folkets utsugning utan söker skaffa sig rätt att exploatera andra folk och måste
kollidera med rivaliserande grupper då de söker säkra dessa rättigheter. Sådana relationer är
omöjliga mellan imperialistiska makter och kolonier men de är också omöjliga mellan de
imperialistiska makterna själva. Man behöver bara kasta ett öga på utvecklingen av förhållandena
mellan Amerika och Storbritannien under Marshallplanens era för att se hur
omöjliga kamratliga relationer mellan även de närmaste allierade i den imperialistiska världen
är: Amerikas nakna utpressning genom att överta kontrollen över Västerlandets zink- och
svavelfyndigheter och sedan hålla inne förnödenheter som är livsviktiga för Storbritanniens
tunga industri för att tvinga England att helhjärtat stödja Amerikas aggressionspolitik. Det
smutsiga skådespelet med England som hotar vedergälla genom att undanhålla USA tenn och
gummi, köpslåendet om amerikanskt stöd åt en aggressiv brittisk politik vid de iranska
oljefälten i utbyte mot engelskt stöd för en amerikansk aggression i Fjärran östern och
Amerikas gradvisa utkastande av den anglosaxiska partnern från Medelhavet.
Sådana relationer som existerar mellan Sovjetunionen och Kina är möjliga endast i folkdemokratiernas
värld, där regeringarna alltid och i alla situationer representerar folket.
15. Spioner, sabotörer och banditer
Långt innan Chiang Kai-shek och hans amerikanska rådgivare kastades ut från det kinesiska
fastlandet hade de gjort anstalter för en eventuell återkomst. De lämnade kvar en organisation
som bokstavligt talat kunde mobilisera miljoner människor för att fortsätta inbördeskriget,
däribland tiotusentals hemliga agenter utbildade i spioneri, sabotage och mord. Chiang Kaishek
hade all anledning att hoppas att det skulle bli omöjligt för Befrielsearménatt konsolidera
sin seger eller för Folkregeringen att förvalta de områden som befriats. Chiang hoppades att
ett ständigt underjordiskt inbördeskrig skulle skapa förhållanden som underlättade
Kuomintangs återkomst. Den största koncentrationen av agenter och kontrarevolutionärer
fanns naturligtvis i Kuomintangs sista fästen i södra och östra Kina, områden som hade liten
erfarenhet av Befrielsearmén och som lättast kunde nås från de hundratals öar som
kontrollerades av Chiang, från Hainan längs hela södra och östra kustlinjen.
När Chen Yun, medlem av Kinas kommunistiska partis politiska byrå, på 30-årsdagen av
partiets bildande, den 1 juli 1951, meddelade att ungefär en miljon banditer och rester av
Kuomintangs väpnade styrkor hade ”förintats” och att de återstående små grupperna spridda
banditer ”snart skulle fullständigt utplånas” arbetade sig den västerländska pressen upp till ett
nytt fradgande raseri mot Kinesiska folkrepubliken. Rubrikerna skrek om ”röd terror” och om
en miljon demokrater som ”avrättats”. Amerikanska kongressmän som aldrig varit närmare
Kina än i en kinesisk restaurang i New York försäkrade kongressen att hela sydöstra Kina var
i fullt uppror och att tiden var ”mogen” att stödja en Kuomintanginvasion. Varje upprensning
av ett nytt näste amerikanska eller Kuomintangspioner under offensiven mot hemliga agenter
och kontrarevolutionärer hälsades med ursinniga vrål av dem som hade placerat ut och
utbildat dessa agenter och med nya krav på krig för att ”befria” Kinas förtryckta folk.
I stort sett fanns följande sex kategorier som Chiang och amerikanerna litade på skulle