Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

142
och satt på patienternas smutsiga sängar. De behandlade hela befolkningen, botade dem som
infekterats och vaccinerade de andra. Och de skötte inte bara kommunister – såsom de
utländska missionärerna endast behandlade anhängare av deras egen tro bland dem som kom
bakom missionsstationens murar för behandling. Rogozins grupp behandlade hela befolkningen
och utrotade fullkomligt böldpesten i Inre Mongoliet och norra Chahar på femton
dagar.
I hela nordöstra Kina vaccinerade anti-epidemigrupperna under ledning av sovjetspecialister
under 1949 6.500.000 personer med kolera-, tyfus- och böldpestvaccin och ytterligare 1½
miljon människor mot smittkoppor, och dödade 15 miljoner råttor (varigenom 26.000 ton
spannmål som dessa råttmyriader beräknades skulle ha ätit upp räddades på köpet). Antalet
böldpestsjuka reducerades 1949 till 417 varav endast åttio dog. Det anses att en dödlighet på
20 procent i böldpest är ett medicinskt rekord. Några av dem som räddades hade lungkomplikationer,
vilket tidigare ansetts vara obotligt. De trettiotre sovjetspecialisterna gjorde
mer under en säsongs arbete än alla missionärer tillsammans utfört under alla år i Nordost.
Genom att bege sig till byarna, genom att visa sig och sätta upp polikliniker och sjukstugor på
bytorgen och gå in i böndernas hus och mongolernas tält, genom att fylla igen råtthålen och
bespruta hela byar bröt sovjetspecialisterna ner urgamla vidskepelser på några veckor och
gjorde befolkningen hälsomedveten. När de slutat sitt arbete rullade de ihop sina vita rockar,
packade in sina sprutor och reste hem, men lämnade kvar utbildad personal och all utrustning
och medicin de haft med sig plus recepten för de olika vaccinerna. Det fanns ingen tanke på
betalning eller donationer till någon mission eller anslutning till en trosbekännelse. För
sovjetspecialisterna var det helt naturligt att komma och arbeta och sedan åka tillbaka så fort
som möjligt för att återuppta sina arbeten och forskningar hemma.
Sovjetspecialisterna gick inte och hymlade med sitt kunnande eller försökte slå blå dunster i
ögonen på de okunniga med sin vetenskap, de använde inte sin skicklighet för att vinna
anhängare till en tro eller för att konkurrera med andra bekännelser för att vinna överlöpare.
De tog med sig sin vetenskap ut i det fria, på gator och torg. De överlämnade dess hemligheter
till folket. De levde inte som storgodsägare, som missionärerna, vilka hade särskilda ingångar
till sina villor som inga kineser fick använda. De gömde inte sin vetenskap bakom höga murar
med krossat glas och taggtråd på toppen. Under 100 år hade imperialisterna byggt upp en myt
om att den vite mannen var överlägsen andra raser på grund av sin skicklighet, han arbetade
med sin hjärna och fick övernaturlig hjälp av den kristne guden. Sovjetspecialisterna som tog
av sig kavajerna och kavlade upp skjortärmarna slog sönder dessa rasdiskriminationsmurar.
De var av bonde- och arbetarstam och levde på jämställd fot med kinesiska bönder och
arbetare. Principen om människornas broderskap som de kristna missionärerna bekände sig
till med läpparna omsattes i praktiken av sovjetspecialisterna. Benämningen ”äldre bröder”
som kineserna gav dem var en exakt beskrivning av deras roll i Kina. De kom som kamrater
och bröder med större erfarenhet i modern teknik, men var villiga att dela med sig av denna
erfarenhet så snabbt och fylligt som möjligt. De accepterades snabbt och förtroendefullt som
bröder. De förkroppsligade andan i det nya sovjetisk-kinesiska avtalet.
”Världen känner inte till allt om detta avtal”, sade Mr. Acheson. Kanske inte, därför att
kapitalistpressen låtit sin järnridå gå ner för utvecklingen i Kina. Men det kinesiska folket har
sett dess innehåll: generös hjälp av ”äldre bröder” utan någon som helst politisk avsikt. ”Bara
tre hundra miljoner dollar!” sade Mr. Acheson. ”Och vi som lånade över tre och en halv
miljard.” Det kinesiska folket går gärna med på den högre siffran som nämnts i sammanhanget,
nämligen sex miljarder amerikanska dollar varav det mesta lånats efter segern över