Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

140
arbetsförhållanden att till och med en undersökningskommission från Internationella
arbetsbyrån 1951 var tvungen att trots sin partiska inställning påpeka arbetarnas elände och
deras fullkomliga avsaknad av fackföreningsrättigheter. Det var enbart folkets enträgna krav
att oljekällorna skulle nationaliseras och engelsk-amerikansk rivalitet om oljan i Mellersta
östern som kom engelsmännen att i elfte timmen erbjuda högre royalties för att försöka
avvärja nationaliseringshotet.
Det sovjetsk-kinesiska förenade civila flygbolaget utformades på liknande basis som
Sinkiangbolagen, med lika del i förvaltning, utgifter och förtjänster. Avtalet är i detta fall bara
tioårigt och är helt olika de ensamrättigheter Chiang Kai-shek gav Amerika att driva civila
flyglinjer i Kina. Liknande blandade bolag finns i folkdemokratierna och Tyska demokratiska
republiken. Västmakterna kallar dem helt konsekvent för ”imperialistiska” men de är i själva
verket kortsiktiga metoder varigenom dessa länders ekonomi kan utvecklas på kortaste
möjliga tid trots bristen på industriell utrustning och teknik.
Bläcket hade knappast torkat på det nya avtalet förrän de första leveranserna av tung materiel
rullade mot Kina. Mycket av denna utrustning var tillverkad i Sovjetunionens nya industriområde
i Sibirien. Ett hundra traktorer varav några var väldiga 80-hästars och fyra hundra
andra tunga jordbruksmaskiner anlände sex veckor efter avtalets undertecknande och strax
efteråt började utrustning för kraftstationer och annan materiel för tungindustrin komma fram.
Samtidigt anlände sovjetspecialister som uppförde sig så som inga andra utländska rådgivare
uppfört sig i Kina. De begärde inte speciell inkvartering eller betalning och privilegier som
tidigare engelska och amerikanska specialister begärt. De ville ha samma betalning och
arbetsförhållanden som motsvarande kinesiska specialister hade. De kavlade upp skjortärmarna
och yrkade på att få göra de hårdaste och besvärligaste jobben själva. De satt inte
bara på kontoren över sina blåkopior och kommenderade. De var där oljan och smutsen fanns
och övervakade och assisterade personligen varje arbetsfas. De visade sig snart vara mästare i
improvisation inte bara då det gällde att installera nya anläggningar utan också i att lappa ihop
gamla kinesiska anläggningar som amerikautbildade kinesiska ingenjörer trodde måst skrotas
ner.
En kinesisk ingenjör som arbetat i en fabrik som amerikanska rådgivare besökt sade: ”Man
trodde att de var försäljare i stället för ingenjörer. När de gick runt sade de hela tiden: den här
avdelningen måste läggas ner och maskinerna ersättas med nya, den här måste moderniseras.
Till och med maskiner som hade arbetat utmärkt måste skrotas ner. Man kunde praktiskt taget
se hur mycket provision de skulle förtjäna på varje sak. Naturligtvis skulle allt importeras från
USA. Sovjetingenjörerna arbetar precis tvärtom. De räknar alltid ut hur något kan sparas och
repareras utan förlust i tid eller effektivitet.” Varje fabrik eller anläggning där sovjetspecialisterna
arbetat visade snabbt resultat. I Anshan, centrum för tungindustrin, ökade
stålframställningen i Anshans stålverk, det största i Kina, efter några veckor med 21 procent
över det bästa resultat som uppnåtts under japanerna. När en smältugn gick sönder arbetade
sovjetingenjörerna med den i köldgrader och skar ner den beräknade reparationstiden med åtta
månader. Deras enda syfte var att få den kinesiska industrin att arbeta för Kinas bästa på
kortast möjliga tid. De hade inga kapitalistiska direktörer som väntade på de feta order de
skulle placera. De hade inget intresse av att skapa lättvindiga karriärer för sig själva i Kina.
De kom för att göra ett jobb, avsluta det så, fort som möjligt och resa hem igen. De kom som
vänner och kamrater till de kinesiska arbetarna och deras arbete och personliga uppförande
återspeglade denna inställning. De besökte de kinesiska arbetarklubbarna, deras barn lekte
med de kinesiska barnen. De var arbetare som vann sina kinesiska kollegers respekt och