Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

13
– Varför stannade ni kvar? (Nu väntade de talrika åhörarna, som hade samlats för att åhöra
denna underliga duell, något verkligt intressant. Kanske skulle han säga att han tyckte om det
kinesiska folket och att han stannat kvar för att reparera litet av de skador hans landsmän
förorsakat.)
– Jag har ett bra hus. Jag får bättre lön än de kinesiska ingenjörerna därför att jag är
skickligare. Varför skulle jag inte stanna? (åhörarna verkade förvånade men ingen blev arg
över detta rätt utmanande svar. En del skakade på huvudet men man skaffade fram mer
pappersbitar, baksidor av kuvert och paketomslag och förhöret fortsatte.)
– Vad tänker japanska arbetare och bönder om Kina?
– Jag vet inte. Jag är inte arbetare. Jag är ingenjör. Antagligen tänker de inget alls.
– Vad tycker ni om de kinesiska arbetarna?
– De arbetar mycket bra.
Och så fortsatte det. Efteråt var golvet fullt med pappersbitar fullklottrade med bokstavstecken
som arméflickan skrivit. Det var omöjligt att få ett mänskligt svar av mannen. Inget av
hans svar gav någon antydan om att han tänkte på något annat än sitt hus, god mat och att han
fick större lön än kineserna, vilket han tydligen ansåg vara i sin ordning därför att han var en
skicklig textilingenjör. Det överraskande var att det inte fanns ett spår fientlighet från någon i
åhörargruppen och att japanen tog det som en självklar sak. Men han verkade lättad när
utfrågningen var över och han kunde gömma sig bakom en teknisk handbok. Bomullsmannen
ryckte på axlarna när jag uttryckte min förvåning över flickans hållning och de andra
passagerarnas tolerans.
– Vår regering lägger stor vikt vid internationalism, sade han. Till och med under kriget var en
av huvudinstruktionerna för våra trupper att de inte fick behandla krigsfångar illa. Vi försökte
vinna dem över till oss genom vänlighet och korrekt uppförande. Den här typen verkar hopplös
men han är antagligen en bra ingenjör och vi behöver ingenjörer. Han måste vara ofarlig
ur säkerhetssynpunkt, annars skulle han inte få resa omkring så här. En del av de japanska
överklassingenjörerna och intellektuella tycks vara omänskliga ifråga om vanliga känslor men
deras arbetare och bönder är goda människor som tänker och talar precis som våra egna när de
ser att de behandlas som mänskliga varelser. Om den här typen var en av våra egna ingenjörer
med samma inställning skulle han antagligen få, gå på en kurs i något omskolningsinstitut och
skulle komma tillbaka med en helt förändrad syn på sina medmänniskor.
Med undantag av japanen var alla de andra passagerarna i vår vagn som en stor familj på
picknick. Vi besökte varandras kupéer, smakade på varandras mat och dryck, sjöng många
sånger och hade ingående och invecklade diskussioner om internationella affärer. De som inte
utgjorde kärnan i vår grupp stod runtomkring och lyssnade, så många som möjligt trängde sig
in i kupén medan de andra stod i korridoren. Det var den gladaste och intressantaste tågresa
jag gjort över huvud taget, och jag var nästan ledsen när högtalaren tidigt en morgon talade
om att vi närmade oss Peking och upprepade de vanliga råden att inte glömma något bagage,
att ha biljetter och pass klara, att inte hoppa av tåget förrän det stannat. Slutligen hoppades
rösten i högtalaren att alla haft en angenäm resa och bad dem som hade förslag eller kritik att
komma med att skriva ut dem och lägga dem i en för ändamålet avsedd låda som fanns i slutet
på varje vagn. Sedan jag uttryckt mitt helhjärtade beröm för tåget, dess vänliga, perfekta
service och dess punktlighet sade arméflickan:
– Skriv inget om våra tåg förrän ni har sett kvinnornas tåg som går ner till Tientsin från