Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

138
femtio skröpliga jagare, till och med under Rooseveltepoken, eller med Amerikas
kvarhållande av baser som användes under andra världskriget och beslagtagande av nya baser
över hela världen sedan dess, för att kunna bedöma Sovjet-”imperialismens” kvalitet.
Fördraget är så formulerat att Sovjets beväpnade styrkor under inga förevändningar kan bege
sig in i Kinesiska folkrepubliken utan uttrycklig inbjudan från Folkregeringen. Det finns inga
klausuler som ger den ena makten automatisk rätt att ockupera den andras territorium, vilket
alltid förekommer i fördrag som de imperialistiska makterna sluter med sina offer. Till
exempel sådana klausuler som nu påtvingas Japan av USA. Changchunjärnvägen med dess
korta avstånd till Dairens isfria hamn är för Sovjetunionen vad Panamakanalen är för Amerika
eller Suez för Storbritannien, men inga koncessioner har avtvingats kineserna i motsats till
Panamas och Egyptens regeringar. Tvärtom har järnvägen överlämnats utan kompensation.
Men hur står det till med den ekonomiska imperialismen som kan vara nästan lika outhärdlig
som den politiska?
En separatöverenskommelse om ekonomiska förbindelser avslutades. Den stadgade att Kina
skulle få en kredit på 300 miljoner dollar, vilka ”med hänsyn till den extrema skadegörelsen i
Kina genom de långvariga fientligheterna” skulle löpa med den låga räntan av en procent per
år. Krediten skulle fördelas över fem år och användas som betalning för leveranser av
”utrustning för elektriska kraftstationer, metallurgiska och mekaniska verkstäder, utrustning
för gruvor och kol- och järnmalmsproduktion, järnvägs- och annan transportmateriel, räls och
annan materiel för återupprättandet och utvecklingen av Kinas nationella ekonomi”. Priserna
skulle hållas i paritet med de härskande världsmarknadspriserna. Återbetalningen skulle
spridas ut över tio år och börja den 31 december 1954 och skulle ske i form av te, guld,
amerikanska dollar och råvaror. Priserna på te och råvaror skulle baseras på världsmarknadspriserna.
Räntorna skulle beräknas halvårsvis på den uttagna krediten.
Detta är ekonomisk imperialism med omvända förtecken. Imperialismen kväver den lokala
industrin, håller tillbaka industrialiseringen och förvandlar kolonin till en källa för billiga
råvaror och gör den till en dumpingmarknad för den imperialistiska makten. Lån mot höga
räntor tvingas på offret och betalningen för dessa lån utkräves i råvaror. Utländsk kontroll av
den kinesiska tullen, det engelska och tsarryska monopolet på järnvägsbyggen och Boxarskadeståndet
är goda exempel på detta. Genom att tillåta en maximal tull på endast fem
procent på importen kvävde imperialisterna den kinesiska industrin i sin linda. Engelska
textilier dumpades i Kina liksom alla slags amerikanska konsumtionsartiklar. Amerika hade
monopol på inköp av kinesisk wolfram och tungolja, manchurisk kol skeppades till Japan o. s.
v. Allt detta är klara exempel på imperialistisk ekonomisk politik. Mellan en imperialistisk
makt och en koloni förekommer inga handelsavtal.
Råvarorna lägger man antingen beslag på vid källan, som fallet är med oljan i Mellersta
östern, varvid man betalar en liten royalty för att hålla marionettregeringar eller arabiska
schejker lugna, eller köps de till priser som bestämmes av köparen. Varor dumpas till priser
som sättes av säljaren. Råvaror för miljoner dollar mjölkades ur Kina varje år som räntebetalningar
för västerländska kapitalinvesteringar och som kostnader för talrika imperialistiska
aggressionshandlingar som alla måste betalas av Kina.
Det sovjetisk-kinesiska handelsavtalet ställer köpare och säljare på jämställd fot. Sovjetunionen
är införstådd med Kinas industrialisering i stället för att försöka försena den. Den tillhandahåller
maskinproducerande maskiner, stora elektriska generatorer för att utveckla
industrin, gruvutrustning för att modernisera gruvorna och öka kolproduktionen – kolet skall
inte exporteras till Sovjetunionen utan användas i Kinas egna industrier – mekaniska verk-