Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

137
överlämnade de viktigaste städerna till Chiangs trupper när de anlände i amerikanska
armétransportplan.
Pakten 1945 var ett bättre fördrag än Kina någonsin slutit, det var ett fördrag mellan stater
som underhandlat på jämställd fot. Men 1950 års fördrag var en pakt mellan vänner som litade
på varandra och avspeglade hur en fientlig, intrigerande Kuomintangregering ersatts av en
folkregering. Den 27 januari rapporterade United Press från Washington att ”enligt säker
källa” (en synonym för amerikanska utrikesdepartementet) hade en sovjetisk-kinesisk
överenskommelse uppnåtts i Moskva och Charbin, enligt vilken sovjettrupper skulle
stationeras i Manchuriet, en sovjetisk överbefälhavare för de kinesiska trupperna utnämnas,
två kinesiska provinser inkorporeras i Korea och kinesiska kommunister få retirera till Sovjetunionen
via Nordkorea. Historien var hållen i en diplomatisk stjärnreporters pompösa ton och
är ett lysande exempel på utrikesdepartementets omdömeslöshet och sanningsenligheten hos
dess lakejer i telegrambyråerna. Den huvudlösa delen av pressen innehöll dessutom
sensationella uppgifter om att Mao Tse-tung hölls i husarrest i Moskva och slutligen under
pistolhot tvingats underteckna ett fördrag i vilket hela Manchuriet överlämnades och miljoner
kineser ställts till förfogande för kuliarbeten och dussintals liknande löjeväckande hetslögner.
Det amerikanska utrikesdepartementet och pressen fick ett fruktansvärt bakslag när det nya
fördragets innehåll publicerades.
I ingressen till fördraget försäkrades ländernas intresse av att bibehålla Mongoliska folkrepublikens
oberoende och tillkännagavs att Sovjetunionen gratis skulle överlämna egendom
som förvärvats av japanska ägare i Manchuriet och sovjetegendom i den tidigare militära
förläggningen i Peking. Fördraget förpliktade bägge parterna att ömsesidigt hjälpa varandra i
händelse Japan eller någon annan makt som var förbunden eller allierad med Japan gick till
aggression mot någon av signatärmakterna – en klausul som MacArthur och andra tycks ha
förbisett när de för den amerikanska kongressen framhöll att industristäder i Kina kunde
bombas utan att man riskerade krig med Sovjetunionen.
Beträffande Changchunjärnvägen (som byggdes i början på 1900-talet av Tsarryssland. Det
var överenskommet att den skulle bli kinesisk egendom åttio år efter färdigställandet och att
Tsarryssland skulle ha rätt att garnisonera trupper, exploatera gruvor och ha fullständig militär
och politisk kontroll över linjens båda sidor) gick Sovjetunionen med på att återställa den utan
kostnader till Kina då det japanska fredsfördraget var klart eller senast 1952. Under
mellantiden skulle den förvaltas av ett sovjetisk-kinesiskt bolag med kinesiska och sovjetiska
tjänstemän alternativt som kontrollorganets chefer. Port Arthur skulle också återlämnas vid
utgången av 1952 eller då fredsfördraget med Japan slöts. Den civila förvaltningen skulle
omedelbart överlämnas till Kinesiska folkrepubliken och en förenad sovjetisk-kinesisk
militärkommission skulle förvalta flottbasen. Endast i händelse av aggression från Japan eller
dess allierade skulle basen användas gemensamt och då endast på den kinesiska regeringens
uttryckliga begäran. I Dairen skulle civilförvaltningen omedelbart övertas av Kinesiska
folkrepubliken och all egendom som ägdes eller arrenderades av sovjetstyrkorna skulle
överlämnas till de kinesiska myndigheterna. Dairens framtida status skulle tas upp sedan
fredsfördraget med Japan undertecknats.
I sanning en säregen imperialism! Den starkare fördragsslutande parten avstår frivilligt från
rättigheter som den förvärvat genom ett fem år tidigare slutet fördrag. Man behöver bara
jämföra med de imperialistiska staternas gradvisa uppslukande av Kina under 1800-talet, eller
med Amerikas slukande av koncessioner med ensamrätt för varje nytt lån som beviljades
Chiang Kai-shek under inbördeskriget, eller med ”utbytet” av engelska baser i Västindien mot