Vändpunkt i Kina - Marxistarkiv

136
armén order att gå över Gula floden in i Manchuriet, precis som han beordrade Nya fjärde
armén att gå över Yangtse. Om de går över Gula floden kommer de att krossas av japanerna.
Om de vägrar lyda order kommer de att förklaras som förrädare och krossas av oss.
General Kus officerare tillade inte vad de flesta av dem tänkte: att när kommunisterna hade
krossats och Sovjetunionen slagits till marken (nazistarméerna höll då på att rycka fram öster
om Volga mot Stalingrad och Sovjetasien) skulle ingenting längre hindra ett kinesisktjapanskt
samarbete. 1
Dessa Kuomintangambitioner var utan tvekan kända i Moskva, men Sovjetunionen höll
orubbligt sin politik att hjälpa kinesiska regeringen och inte blanda sig i inbördeskriget.
Många liberaler utomlands förebrådde också Sovjetunionen för att ”sälja kommunisterna
nerför floden” genom att inte pumpa in hjälp till Åttonde linjearmén som inte fick minsta del
av den hjälp som sändes till Kina, som var fullständigt blockerad och samtidigt ständigt
kämpade mot två tredjedelar av de japanska styrkorna i Kina. Men Sovjetunionen har att göra
med stater och inte med partier. Den var under hela kriget lojal mot stormakternas allians mot
axelmakterna. Sovjetunionens politik sådan den formulerats flera gånger var en politik av
vänskap till det kinesiska folket, men den kunde bara underhandla med regeringen för det folk
med vilket den var allierad i den gemensamma kampen.
Denna politik var också grundvalen för det fördrag som slöts med Kuomintangregeringen den
14 augusti 1945, fem dagar efter det sovjetarméerna gick till anfall mot Kwantungarmén i
Manchuriet. Fördraget var nödvändigt för att reglera sovjettruppernas inmarsch på kinesiskt
territorium. 1945 års fördrag beskylldes av en del människor för att vara ”förrädiskt” mot
kommunisterna, andra kallade det för ”imperialistiskt”. Det var avsett att bevara den
sovjetisk-kinesiska vänskapen och att garantera kinesiskt samarbete för att förhindra en
återuppståndelse av den japanska militarismen. Det stadgade fortsatt militär och ekonomisk
hjälp till Kina, sovjetockupation av flottbasen i Port Arthur, vissa hamnlättnader i Dairen och
gemensam skötsel av Changchunjärnvägen, som går från Sovjetgränsen till Dairen. Port
Arthur och Dairen var naturligtvis nödvändiga för att fullfölja kriget mot Japan på fastlandet,
och efter Japans nederlag skulle järnvägen och hamnarna utgöra huvudkommunikationslinjen
för Sovjets ockupationstrupper i Japan. Det överenskoms att Port Arthur och järnvägen skulle
återlämnas till Kina efter trettio år. För att förhindra att sovjetarmén lastade av förråd till
kommunistarméerna i Nordkina infördes på kinesernas begäran en klausul om att militära
förråd som transporterades på Changchunjärnvägen måste lastas i förseglade vagnar. Kinas
jurisdiktion över Manchuriet erkändes.
Detta var ett renhårigt fördrag. Om Sovjetunionen hade varit en imperialistisk makt skulle den
säkert ha lagt beslag på Manchuriet då den bäst utrustade och utbildade japanska armén föll
samman under hammarslagen från Sovjets Fjärran östernarmé och hela provinsen snart
befriades. Chiang var uppenbarligen rädd för att Sovjetunionen skulle spela det gamla
imperialistiska spelet och när japanerna var besegrade började han hojta att sovjettrupperna
skulle lämna landet. Men de hade inte väl börjat ge sig av förrän han begärde att de skulle
stanna tills Kuomintangtrupperna kunde inta deras plats. Chiang gick till och med så långt att
han begärde att sovjettrupperna skulle samarbeta med japaner och marionettregeringen (som
han hade längre söderut) och avväpna kommunistiska gerillastyrkor. Detta vägrade
naturligtvis den sovjetiske befälhavaren att göra, men sovjettrupperna väntade så länge att de
1
Jag rapporterade denna inställning på sin tid och även i min bok ”Democracy with a Tommy-gun”, F. W.
Cheshire, Melbourne, 1946.